Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vikingatiden - Runlitteraturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hålla ett nyktert tillkännagivande om den eller de personer, som
rest vården, och om den eller dem, över vilka den rests, t. ex.
Kó lét reisa kumbl eftir sun
mipk nytan dreng tnerki fiessi.
[Ko lät resa ett kummel efter sin son, en mycket duktig Karl, och detta
minnesmärke.]
Den andra gruppen utgöres av sådana inskrifter, vilka visserligen
förefalla att vara för tillfället avfattade, men vilka jämte det nyktra,
prosaiska tillkännagivandet om Stenens syfte även innehålla några
reminiscenser av fordom ryktbara, men nu förlorade dikter. Dylika
reminiscenser hava vi i rent poetiska uttryck såsom »folks grimr»,
»hér man vianda jteinn nær brautu»,’ »bildar zwatar auk »zåls risinn»,
»erja baräi», o. s. v. En och samma versrad möter oss i tre olika
inskrifter. Så säges på en småländsk sten:
Hann var manna mestr oniöingr,
var intr matar ok émunaster.
[Han var av män minst en niding, var icke karg på kost eller girig.]
På en annan småländsk sten läses:
Hann var manna mestr oniöingr.
Och på en sten i Östergötland har man ristat:
■ Vas hann manna mestr oniöingr.
Uttrycket är i versform, men har smugit sig in i det för övrigt
prosaiska tillkännagivandet, och sannolikt är väl, att runristaren
lånat det från någon dikt, som på hans tid varit populär i Småland
och Östergötland. Några stenar äro särskilt märkvärdiga. Så finnes
en sten i Uppland, vilken rests till minne av en Gunnleif, som
stupat tillsammans med Ingvar på en vikingafärd österut. Den
egentliga inskriften är på prosa, men nederst på stenen har man
ristat den rent poetiska frasen:
es kunni val knarri styra.
[Han förstod förträffligt att styra fartyget.]
Den Ingvar, i vars följe Gunnleif dräptes, var en på uppsvenska
runstenar ofta omtalad man, vilken omkring 1040 företog ett stort
krigståg till Ryssland, varvid en mängd svenska krigare stupade.
Om detta tåg utbildade det sig sedermera en poetisk tradition,
som vi tyvärr dock endast känna genom en sen och mycket
fantastisk isländsk saga, som 1762 utgavs av Brocman (»Sagan offl
1 Detta uttryck återvänder i varierad form på en mängd stenar och erinrar ej
otydligt om Havamals:
Sjaldan bautasteinar standa brautu nær
nema reisi niör at niÖ.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
