Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vikingatiden - Litteraturens bakgrund under vikingatiden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
det är tydligt, att samtalet under dessa gillen till en väsentlig del
rört sig om just de ceremonier, man utförde. De yngre frågade de
äldre och de vise, varför man utförde den eller den ceremonien,
°ch vad den i själva verket betydde, och svaret på en dylik fråga
blev då, såsom jag förut utvecklat, en myt. En dylik ren myt är
Ytterst enkel. Jag har redan vid behandlingen av Ynglingatal an-
fört några exempel och kan anföra ytterligare ett par. Man frågade :
Varför hängas offren i det stora trädet här ute på tempelgården i
Uppsala? Därför att de på så sätt givas åt Odin, »de hängdes
gud», som själv en gång hängde i trädet. Varför har det bröd, vi
®ta, formen av en bock? Bocken är guden Tor, och när vi äta den,
äta vi oss till hans själ. Denna mera abstrakta och lärda form
hade svaren naturligtvis icke, men sådan var tankegången i dem.
Men myten — den enkla förklaringen av någon religiös företeelse
~~ är ännu ej poesi. 1 det fallet står den icke högre än katekesen
’ våra dagar. I en mängd fall utvecklades dock myten till saga,
därför att människan nu en gång har ett behov av att dikta och
utbrodera fakta. Vi kunna återigen taga ett exempel. Man offrade
ät Tor för att få regn och åskväder. Men — kunde någon fråga
varför låter Tor icke sin åska dåna och regnet strömma ned?
Katekessvaret — myten — var väl i de flesta fall detta: guden har
förlorat den hammare, som han slungar ned mot de regndigra mol-
nen> då han är ute och åker efter sina bockar på himlavalvet. Då
regnet efter någon tid strömmade ner, kunde man fortsätta att fråga,
hur har Tor fått igen sin förlorade hammare? Och nu utvecklades
dun enkla myten till en eller rättare sagt flera folksagor, ty dessa
rent poetiska förklaringar kunde ju variera i oändlighet. En dylik
Saga känna vi alla till från eddadikten Hamarsheimt. Loke hade
etl §ång stulit hammaren och givit den till en jätte, och därmed
Var det slut med gudarnas övermakt, ty jätten ville inte lämna ham-
’Uaren tillbaka med mindre än att han fick Freyja till gemål. Men
gudarna funno på råd. Tor klädde ut sig till kvinna och for till
J°tunheimr såsom gudinnan Freyja, fick sin hammare tillbaka av den
dumme jätten, och nu blev det annat av än bröllop! Jättarna blevo
föfösammans slagna sönder och samman. Man kan gissa, hur audi-
föriet skrattat först åt tanken på Tor utpyntad i kvinnokläder, så
■d- jättens försök att karessera sin brud och sist åt det drastiska
s’agsmål, som upplöste det hela.
Men här står sagan ännu kvar på mytens mark. Andra röra sig
d’ed rena sagomotiv, som ej hava någon mytisk innebörd, utan åter-
unas i nästan alla folks sagodiktning. Vi erinra oss måhända be-
weisen om Tors färd till Utgårdaloke. Om natten taga Tor och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
