Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Folkvandringstiden - Runskriften
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
senare sin åsikt: »Runkunskapen har sålunda omkring år 500 varit
i påfallande grad allmän i det sydliga Jylland och på de danska
öarna, särskilt Fyn, vida allmännare än i någon annan trakt av
Norden. Sammanställer man detta faktum med det att just dessa
trakter äro de, där runorna äldst uppträda i Norden (Vimose) och
där de äro säkert dokumenterade även för 300- och 400-talen, samt
slutligen med det ovan vunna resultatet, att Kongeåområdet är över-
gångsstället för handeln mellan Rhen å ena sidan och Östersjön och
den skandinaviska västkusten å den andra, så måste man härav
draga den slutsatsen, att runkunskapen i Norden uppbars av den
handelsidkande befolkningen i södra Jylland och på Fyn. Härifrån
spriddes den längs handelsvägarna utefter svenska västkusten, Göta
älv och norska kusten samt längs Östersjölederna till Gotland, Öster-
götland, Södermanland och Mälardalen ... Men det var icke blott
till de skandinaviska bygderna, som kunskapen om runorna spriddes
från Sönderjylland och Fyn. Den har från detta kulturcentrum
också spritt sig till Väst-Europa, nämligen dels till Frisland och
England, dels till länderna vid Rhen, övre Donau och övre Rhone .. .
Under tiden från omkr. år 250 till inemot 500 träffas över huvud
inga runinskrifter vid Nordsjöns södra kust, vid Rhen eller Donau.
Detta kan icke vara en tillfällighet. Dessa trakter äro alltför folk-
rika och väl odlade, för att icke några runfynd skulle ha anträffats,
om runor i dessa trakter under angivna tiderymd hade varit i bruk,
och befolkningen har en alltför hög bildningsgrad för att eventuellt
gjorda fynd alls icke skulle ha tillvaratagits. Vi måste redan av dessa
omständigheter sluta, att när runorna senare — från slutet av 400-
talet — uppträda på västgermansk botten, de spritt sig dit från
runkunskapens äldsta härd och förnämsta centrum i Norden under
äldre folkvandringstiden, nämligen Sönderjylland och Fyn. Denna
slutsats bekräftas till fullo av de västgermanska runornas former.»
I Tyskland fick runskriften dock aldrig någon större användning
•— helt naturligt, emedan man kort därefter gjorde bekantskap med
den latinska skriften. I England höll den sig längre, och flera
ganska viktiga inskrifter på lösa föremål, stenar och i handskrifter
finnas. Men det var egentligen i Norden, som denna (äldre) run-
skrift utvecklades. De danska inskrifterna, som endast förekomma
på lösa föremål, äro mindre betydande än de norska och svenska,
som även förekomma på stenar, och särskilt viktig är den norska
Eggjum-inskriften, ty ett studium av denna kastar ett ljus över hela
folkvandringstidens runlitteratur.
20
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
