Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
126-
sorgen och saknaden dock vara djup och mångårig ocli
upphör ofta ej förrän med döden.
Den 29 September lemnade vi Guldholmen och kommo till
Seida, samt den följande dagen till Polmak. Vid slutet af
September månad upphör all båtfärd på Tana, emedan elfven då
börjar att lägga sig; det var derför endast med knapp nöd vi
kommo fram genom isen.
Thorsdagen den 12 November anträdde jag åter en resa
till fjell-lapparne. Första dagen kom jag fram till en öde
jord-gamme, sex mil från Polmak. Dagen derpå kom jag till en
fjell-lapp, hvilken näst efter Per Banner var den rikaste lapp
i Finmarken. Hans tält var stort och rymligt, och allt
vittnade om renlighet och välstånd. Således liade jag det godt
der. Här stodo många tält och följaktligen fanns här många
lappar, hvaribland flera från den rysk-finska socknen Enjager.
Påföljande söndag höll jag gudstjenst och aftonbön för
samtliga de tillstädesvarande. Fastän tältet, i hvilket jag vistades,
var stor, så måste dock många stå utanför; ty vädret lämpade
sig ej till gudstjenst under öppen himmel. Flera af de norska
lapparne hade hört att jag 1831 ärnade företaga en resa till
Christiania och frågade mig hvar jag tänkte bo, då jag kom
tillbaka. "Då som nu vill jag bo i lapparnes hjertan",
svarade jag, åt hvilket svar de logo förnöjdt. Onsdagen reste jag
till en annan tältby, hvarest det fanns tre rymliga och snygga
tält. På aftonen, sedan det blifvit mörkt, kunde jag ej utan
ett visst intresse betrakta åtta lappbarn, hvilka lekte och
derunder aflägsnade sig i skogen så långt från tälten, att deras
rop ej kunnat höras, ifall de hade förvillat sig, eller det hade
händt dem något. I deras sällskap vågade jag mig äfven så
långt, men ensam gick jag ej längre än att mitt rop kunde
höras, ifall jag skulle gå vilse, för hvilket jag äfven var varnad
af lapparne, då en otalig mängd förvillande renspår korsade
sig i alla möjliga rigtningar. På detta sätt vänjes
fjell-lappar-nes barn ända från deras spädaste barndom att orientera sig;
jag kan ej heller påminna mig hafva hört att ett enda
fjell-lappbarn kommit bort. — Man omtalade här ännu med stor
tacksamhet en kommendant på Vardöhus fästning, hvilken för
många år sedan hade gifvit ett betydligt penningbidrag åt en
lapp, som vid en sjöolycka vid Vårdö hade mistat sin båt; de
förebrådde sig att de ej längre mindes namnet på den efter-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
