Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I faror bland hedningar - I. Av K. J. Pettersson (Ur Dagbräckning i Kongo)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
te sig rätt allvarligt, ty det var redan på eftermiddagen
och bränsleförrådet hade smält ihop betänkligt. Ingen
utsikt märktes att komma ut i vidare vatten. Vi hade
även kommit så långt uppför den trånga passagen, att
det icke lönade att vända om och försöka komma ut
ur densamma, medan det var dagsljus och medan
bränslet varade. Vi voro därför tvungna att fortsätta
uppför i den enda förhoppningen att snart komma ut
ur vår svåra belägenhet. Men ju längre det led, desto
ängsligare blevo vi, ty aftonen närmade sig,
bränsleförrådet blev mindre, och folkskarorna, som löpte
längs stränderna, växte ständigt och åstadkommo ett
öronbedövande larm. De tycktes redan berusade av
segerfröjd, enär de trodde, att vi snart och med lätthet
skulle vara infångade. En stor mängd kanoter
bemannades också, och stora ansträngningar gjordes för att
upphinna oss på det sättet. Vi började undra, om vi
kommit vilse och voro uppe i någon biflod, som längre
upp skulle visa sig vara ofarbar. Inga ord kunna
beskriva de känslor, som vi under den fortsatta färden
er-foro. Svaga förhoppningar och missmod växlade och
kämpade med varandra om herraväldet. Att vi tillika
var för sig suckade till Gud om hjälp och beskydd,
säger sig självt. Detta var helt säkert anledningen till att
hoppet envist höll i sig, fastän allt såg hopplöst ut. Ty
bränslet var slut och stränderna så nära inpå oss, att
pilarna började nå fram. Ej underligt, om den sista
gnistan av hopp ville vissna bort och dö. Den
amerikanske löjtnanten satt nere i hytten och beredde sig på
sin sista stund, ty han hade för länge sedan ansett allt
vara förlorat. Mina kamrater sade också: »Det är slut
med oss. Framåt kunna vi icke gå länge till, ty bränslet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
