Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
147
»Föröfrigt har jag intet skäl att göra undan-
tag för julen», fortfor hon. »Den hör till mina
sämsta minnen, såsom jag nyss antydde. De två
sista har jag tillbragt i en gammal väninnas säll-
skap i Köpenhamn. Vi firade vår julafton med
att, sedan gasen tändts, spatsera omkring på ga-
torna, beundra stassen i butikfönster och iakttaga
hur ljus och granar tändes i våningarna. Så gingo
vi hem att bereda hvarandra små anspråkslösa
öfverraskningar.»
Hon teg och fullföljde tyst sin tankegång,
med gropar i kinden vid hågkomsterna af frök-
narna Bruun. Också v. Langen-Zieppen sade in-
genting, rädd att med en anmärkning störa henne
ifall hon skulle glömma bort sig till att förråda
något af sitt förra lif och på samma gång något
af sitt verkliga jag.
Och hon fortsatte.
»Min barndoms julaftnar ryser jag för att
minnas. Jag var inackorderad hos ett barnlöst
herrskap — herrn, en torr pedantisk räknemaskin,
frun, en lärd dam och medlem af alla möjliga
föreningar afskydde att fira julen med någon sär-
skild sorts högtidlighet. Icke ett ljus mer än
vanligt fick brinna. Jag brukade gråta hela kväl-
len öfver att jag icke hade far och mor och —
ingen gran. Sedermera då jag växt upp följde
några jular i glans — öfverflöd af presenter från
vänner och bekanta.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
