Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Läkaren förklarade dödsorsaken vara, att Johannes
hjärta blifvit genomborradt. Länsmannen förklarade, att
saken fick bero på vidare anmälan, och så var allt bråk
öfverståndet, och lille Johannes skulle få bäddas ned i
sin lugna hviloplats på kyrkogården.
De få begrafningsgästerna samlades i den enkla stugan
tidigt på morgonen, mor Anna hade kokat kaffe och
bjöd som »dopp» den grannaste guldgula krans, i midten
af hvilken alla gästerna tydligen kunde läsa ett »J».
Kransen hade dock blifvit litet gammal, så att den smulade
sig, när man skar den, men kycklingarna höllo till
godo med smulorna.
Nu bars den lilla kistan ut.
På den rike grannens förstugukvist syntes tvenne
nyfikna ansikten titta fram, då det lilla tåget gick förbi,
men stugu-dörren öppnades hastigt bakom dem:
»Hvad står ni där och gapar efter, gå ut och lek.»
Åndtligen var det lilla sorgetåget nere vid sjön, där
båten låg förtöjd, och snart lade man ut ifrån land.
Solen sken så klart och göt öfver vågorna så mycket
guld, att man knappast kunnat drömma om sådana skatter
i det »fattiga Sverige».
Kullen syntes på afstånd sväfvande i rymden likt
en sagoö; de närbelägna holmarna och stränderna föreföllo
yppiga och rika, hela tafian var så leende och så
ljus, att man ofrivilligt sökte en mörkare punkt för att
hvila ögat och sinnet. Den svartklädda kvinnan satt
med sin hårdt hoprullade näsduk i handen; af den ljusa
tafian rundt omkring sig såg hon intet, blott den svarta
kistan där midt i båten, där allt hvad som återstod
henne af hennes käraste skatt förvarades. Snart skulle
ju äfven detta tagas ifrån henne, ty båten gled sakta
fram och närmade sig nu målet för färden.
Lars och Anders hade följt moderns befallning och
gått att leka; nu kommo de plötsligen i håg hackspettens
bo, som de glömt af att röfva. Lars klättrar upp,
och till hans stora förnöjelse innehöll det icke ägg utan
stora, nästan fullfjädrade ungar. De sträckte fram halsarna,
stirrade på honom med sina runda ögon och gapade
med sina långa näbbar. Hastigt flyttar han dem
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
