Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - När logen »Grälinge framtid» skulle besluta om tilläggslagar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
68
När tio talare under loppet av en halv timme yttrat
sig mot de sena logemötena, avbröt han en till sin
olycka, och så följde, efter ett av logetemplar hållet
tal, tjugo minuters diskussion om nödvändigheten alt
iakttaga parlamentarisk ordning.
Och när dessa tjugo minuter voro slut och
Dunderberg äntligen hade ordet si parlamentarisk ordning?,
var ban så arg, alt han förgal ämnet och pionröd
och stammande av harm gjorde ett utfall på
Smitberg — vilken salt där lugn och kall som en isbit,
något som naturligtvis gjorde Dunderberg ändå
ursinnigare — för det denne hela aftonen onödigtvis
utdragit logearbelet med debatter om oviktiga saker.
Vad var naturligare än alt Smitbergs vänner
använde en halvtimme för att visa, att denne haft
yttranden i sak, då Dunderberg begärde ordet för att
förolämpa en broder!
»Logetemplar!» skrek Dunderberg.
»Logetemplar!» sade Smitberg blygsamt.
»Jag anhåller, att stadgeförslaget läses upp. Nu
måtte det väl vara diskuterat nog för att det skall
kunna ske», dundrade Dunderbcrg.
Och så dalade ban majestätiskt ner på stolen,
såsom vanligt vridande sig hit och dit lör all se sill
lais verkan.
»Ja, nog är del diskuterat nog», erkände Smitberg,
»men broder Dunderberg förbiser den lilla
omständigheten, att man yrkat frågans uppskjutande, och
endast för den parlamentariska ordningens skull____»
»Om stenarne kunna ropa», heter det. Men jag
tyckte i denna slund, att även golvliljorna
jubelgri-nade, då Smitberg med nästan en suck av smärta
påpekade den »parlamentariska ordningen» och
Dunder-berg fräste som en katt!
Dunderberg reste sig upp, snurrade runt ell varv
och satte sig i hastigheten så oförsiktigt på sin stol,
att denna ramlade över ända och han själv gjorde en
saltomortal, som skulle ha hedrat en ekvilibrist.
»Buhu! stötte Maria fram, och det var signalen» till
elt ursinnigt ramande av skratt, vilket sannerligen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
