Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XXIX. Belägring af grizzlybjörnar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
andra afseenden; ty hans öron voro mera
upprättstående, hans bruna ögon vildare och mera glänsande,
och hans hufvud och nos bredare, hvilket gaf
honom utseende af att hafva ännu mera mod och
styrka. Hans långa, krökta klor, hvilka sköto ut från
de lurfviga fötterna, kunde synas från toppen af
klippan. Med dessa klor hade han nyss slitit ett af
köttstyckena i smärre bitar, hvilka han just höll på
att sluka, då gossarne kommo ut på höjdens kant.
Han var så sysselsatt att äta, att han icke märkte
dem.
Som vi sagt, släppte de sina bördor på marken,
och efter att en stund under tystnad hafva sett nedåt,
sprungo de tillbaka efter sina bössor, hvilka de
omsorgsfullt undersökte. De hade allaredan laddat dem,
innan de började att draga skinnen af »storhornen».
Nu smögo de sig varsamt tillbaka till ravinen och
blickade ned öfver kanten. Till deras förskräckelse
sågo de nu icke en björn, utan tre af dessa förfärliga
djur, som voro sysselsatta med köttet der nere. Den
ena var mindre än de båda andra, och skilde sig
från dem till färgen. Han var helt och hållet svart,
och så stor som en fullväxt björn af den svarta racen.
Det var en stor unge, hvars föräldrar de andra två
voro.
Alla tre björnarne sleto sönder det färska
köttet, synbarligen med stor förnöjelse, och brydde sig
icke om att tänka på hvarifrån det kommit, så
länge de åto deraf. Då och då uppgåfvo de ljudliga
fnysningar, liksom för att tillkännagifva sin
tillfredsställelse, och emellanåt brummade den gamla hanen,
då ungen störde honom i hans ätande. Honan,
deremot, förde de bästa läckerbitarne till nosen på sin
svarta afföda, och med lekfulla smekningar af sin
ram, uppmuntrade hon honom tid efter annan till att
äta. Stundom åto de i upprätt ställning och höllo
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
