Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XI. En kedja af förstörelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
skulle hafva alltför stora fördelar. I denna jemnlikhet
upptäckte Lucien denna »maktens motvigt», som
beständigt visar sig för dem som studera naturen.
Dessa tankar föresväfvade honom i detta
ögonblick — likväl blott ett ögonblick, ty det var endast
få sekunder emellan då gladan först syntes kretsande
i luften och till dess hon sväfvade utmed topparne
af de låga träden, så nära att gossarne kunde
urskilja de röda ringarne i hennes gnistrande ögon.
Nu först märkte ormen henne. Hittills hade
han varit för mycket sysselsatt med sitt eget rof,
hvilket han hade slutat att nedsvälja. Skuggan af
de båda vingarne föll på den solbeglänsta gräsvallen
midtför ormens ögon. Han blickade upp och såg
sin fruktansvärda fiende, En darrning genomflög
hela hans kropp och han syntes blifva blekare till
färgen. Han sköt hufvudet in i gräset och försökte
att gömma sig, men det var för sent. Gladan sväfvade
sakta nedåt med öppna klor, och höll sig ett
ögonblick öfver stället. Då hon åter höjde sig, krökte
sig ormen i hennes klor.
Några få slag af de starka vingarne förde
gladan uppåt, öfver topparne af de högsta träden, men
hon tycktes flyga tungt. Då hon kom högre upp,
blefvo slagen af vingarne hastigare och mera
oregelbundna. Det var något som hämmade hennes flygt,
det syntes tydligt. Ormen hängde icke längre i
hennes klor. Han hade slingrat sig omkring fogelns
kropp och de glänsande ringarne liknade röda band,
till hälften begrafna i fogelns hvita fjädrar.
På en gång började fogeln att flaxa, men blott
med den ena vingen, och trots det häftiga flaxandet
dermed, föllo både fogel och orm tungt till jorden.
De nedföllo nära det ställe, från hvilket de hade
höjt sig. Ingendera hade dött af fallet, och efter
allt utseende voro de icke heller skadade, ty i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
