Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Silfverklockan - Nionde sceneriet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
*1
fl
81
“Men man
gräfver la inte häller bort våren
me’ en
spade, inte“, bifogade dödgräfvaren och
tog sig en
pris.
De tystnade.
En liten svartklädd gosse stod vid grafven.
De hade icke sett, när han kommit. Han tog
mössan af för klockaren, men sade intet. Han
var blek och upprörd, men grät icke.
När han såg snödropparna öfverst på kullen,
nickade han.
Så gick han utan att säga något.
Han följde gången mellan häckarna, gick
och längtade efter att gråta, kände sig hemlös.
Visste likväl knappast, hvad han tänkte på. Allt
syntes så underligt disigt och kallt rundt omkring.
Vårkyla fläktade från sjön. Solen gick i guldis
bakom ekarna.
Längtansfullt sökande efter något, som kunde
gifva tröst, gick han ned mot ån. Den sam i
mjuka fåror kring vajande och vindlande näck-
rosblad och krökte i skum och glitter vid det
gamla alträdet —
Gunnars käraste lekplats. Om
han nu satte sig där att drömma, kanske skulle
då tårarna komma. Men innan Gunnar hunnit
fram, tyckte han sig se en
käring, som stod och
klappade kläder vid ån och just under alträdet.
Gunnar vände om och gick åter genom
kyrkogården. Klockaren och dödgräfvaren voro
nu borta. Blek gick han förbi sin moders graf
utan att våga stanna. Kom så till kyrkans hvita
Hvita kyrkans by. 6
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
