Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Silfverklockan - Sjunde sceneriet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
P323SS
III ft
h
I
69
byn hade under gårdagen talat om den kyrkan.
Många hade också varit ute och sett den. Den
syntes från vägen. Då Gunnar hemma talat om,
hvad han gjort, hade mamma smålett. Pappa
hade sett mörk och undrande ut. Men hvad
gjorde det. Gunnar kände, att det var heligt
och rätt att bygga en sådan snöhvit kyrka. Man
kunde icke göra nog för något så heligt,
var där. Ja. Nu skulle silfverklockan ringa i
tornet som en riktig liten kyrkklocka. Fédrott-
ningen skulle vara Gunnars kyrka nära, ständigt
vara där. Och icke skulle pappa märka att kloc-
kan var borta. Äfven om han märkte det, skulle
han icke blifva ond, då han fått veta, hvartill
den lånats.
Nu var han ytterst på udden och gick ut
på stenbryggan, vid hvilken en eka låg infrusen.
Gunnars skridskor lågo gömda där, och nu
spände
hän dem på sig. Därpå lät han den starka nord-
västvinden få tag i den utspärrade kappan. Hej!
det bar i väg med den rasslande linjen af snö-
korn, bort, bort mot branten därborta.
Snart var Gunnar framme vid andra stran-
den, spände stålskorna af, gömde dem i ett vide-
snår och begaf sig upp mot vägen. Därbakom
höjde sig branten, och Gunnar klättrade upp steg
för steg, klamrande sig fast vid afsatsernas björ-
kar och ljungriskor. Nu var han uppe.
"Vackra, hvita kyrka!"
Där mellan enarna stod kyrkan, hans eget
u
Gud
m
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
