Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Silfverklockan - Första sceneriet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
är den värste och listigaste gaphalsen. Nå, det
är en historia för sig. Nu har han vädrat
främmande igen, den ljusgule filuren, och där ligger
han och låtsas inte höra, fast han troligen för
tio minuter sedan varnat hela byn för oss. Han
skäms för att visa tänder utan orsak, och därför
ligger det kräket midt på vägen, låtsar sofva och
vill, att man skall börja köra öfver honom, så att
han skall få orsak att slå käft. Jag känner
honom, och Håkan vet också, hvad som ligger i
luften.“
Det ekade doft från alla uthusgaflarna, då
de åkte förbi, och en kall, fuktig mögellukt från
källarhål och vedstakar slog dem tillmötes. Ute
på vägen midt framför den grönmossiga
stentrappan låg en stor gul hund med hufvudet sträckt
mellan tassarna. Troligen sof han djupt.
Håkan styrde rätt på honom — åt sidan
kunde han icke komma — men hundens
ögonskenliga lugn skrämde. Mången gång hade
Håkan sett denna skenbart fredliga väg blifva ett
Charybdis, och nu bäfvade han — “expectatio
casuum similium“.
Tvenne rader skimrande fönster blänkte
fram, och hästens hofvar vidrörde nästan den på
vägen “sofvande“ hunden, då denne i sista
sekunden tog ett så väldigt språng åt sidan, att
han kom högt upp på trappan. Där stod han
ett ögonblick, fylld af förfäran och vrede —
ögonskenligen åtminstone. Så tog han sats och nådde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
