Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Adertonhundrafyrtiotalets svenska lyrik. Studentsångare och frihetsskalder - Braun - Wadman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
251
Men trots denna stundom yppade känslosamhet är von
Brauns diktning i främsta rummet att betrakta såsom
cynismens berättigade bakslag mot den ljuvliga, elegiska,
himmelskt gråtmilda poesien med de vackra och alltför granna
orden. Hans realistiska skildringskonst är icke ringa, andan
i hans diktning rättfram, käck och munter, men i brist
på djupare bildning nådde han aldrig riktigt över dilet-
tanteriet.
Ungefär samtidigt med att von Braun utgav sina första Wadman.
skaldestycken — åren 1830— 35 —■ hade ett par dikt-
samlingar utkommit av en dubbelt så gammal poet, som
var besläktad med honom i sin cynism, sin kärva ung-
karlshumör och sin allmänt borgerliga radikalism. Det var
Göteborgsskalden Johan Anders Wadmans Lekochalfwar.
Wadman var född under förra seklet och hade som
35-åring redan 1812 invalts i Götiska förbundet med
den rekommendationen, att han var känd “såsom ett ämne,
som redan mognat till en sann Göth“. I viss mån var
han en efterdröjare från den gustavianska tidens skämt-
diktning, en efterföljare av den Lenngrenska smaken, här
omsatt till ungkarlsjargong av mäkta grovkornigt kynne,
men han var tillika ganska representativ för det borgerligt
radikala lynnet under 1830 —40-talen. Med god vilja
kan man t. o. m. skönja ett “götiskt“ drag i hans poesi,
dock snarare i släkt med 1700-talets än med det gryende
1800-talets mera romantiska göticism.
Men 1700-talets flärdfrie odalman blir hos Wadman
gärna en småborgare, som säger sin mening rent ut, som
inte vill byta sin pryl mot kungens spira, utan som stannar
lugn på sitt mästarbord, när kungar och kejsare sätta världs-
delar i brand, som uttrycksfullt förklarar, att “han gör en
konst i stjärnornas glitter“, men älskar sin lilla “vrå bland
bergen“, som föredrar att fri och utan bekymmer få jaga
i skog och mark, sjunga jägarregler till melodi av själva
Tegnérs Vikingabalk och för övrigt fröjdas åt matsäck
och plunta.
Wadman, som levde på sin vindskammare, var ett slags
blandning av bohémien och bourgeois, ett stycke svensk
Béranger i smått, glädjande sina liberala Göteborgsvänner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
