Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Geijer och göterna - Geijers första dikter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
motsats till senare tiders vekliga seder erinrar om
åtskilligt, som skrivits under den akademiska perioden av
representanter för förgoticismen.
I de båda tvillingdikterna Den siste kämpen och Den
siste skalden återfinna vi gestalter från den diktade
forntid, som alltsedan Grays “The bard“ haft hemortsrätt
i litteraturen. Tragiken hos målsmännen för en värld,
som går under, har här funnit en förstående tolk, vilken
säkerligen mottagit intryck både från den av honom
tidigare med en viss avoghet betraktade Walter Scott och
från danske diktare som Staffeldt, Grundtvig och
Oehlenschläger, snarare än från den fornnordiska poesien direkte.
Dessa nu nämnda dikter — utom Manhem — kunna väl
betraktas såsom romantiska, om än icke i sträng mening
nyromantiska. Andra åter närma sig mera den nya skolan.
Sålunda den å ottave rime skrivna omdiktningen av den
gamla sägnen om Svegder, som lockas in i berget, där
han vill finna Odin och hans visdom; Idunas äpplen,
en ättelägg av Die Götter Griechenlands, Bergsmannen,
en jämförelsevis svag dikt, där Geijer under bilden av
den i gruvan arbetande bergsmannen givit uttryck åt sin
egen trängtan efter att finna metallen i forskningens
schakt, en underligt overklig skepnad i motsats till den
nästan nyktert kärva odalmannabild, som skalden kort
förut tecknat.
I terzindikten om Karl XII från 1811 finna vi en
nyromantisk gensaga mot den utilitaristiska uppfattning
av hjältekonungen, som hyllats av upplysningsmannen, de
vise, som talade klokskaps ord. Och samma stämning
återklingar sju år senare i “Viken, tidens flyktiga minnen“,
sången på Karl den tolftes hundraårsdag.
Med Den lille kolargossen, som Geijer offentliggjorde
1814 i Atterboms Poetisk Kalender, finna vi honom närma
sig folkvisans romantik. Han hade något sysslat med
studier av denna diktning för företalet till Afzelii samling,
och under intryck härav skapade han denna underbara
ballad, där den mystiska ängslan, som griper den lille
kolargossen vid vandringen till milan, symboliserar den
själens ängslan, som kunde betaga skalden själv i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
