Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Nyromantiken
- Genombrottet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Men vålna’n lik, som står i blodig skrud
På ättehögen fasansfull och tiger,
När lyst av facklan eller nattens gud,
Med rysning vandrarn över heden stiger:
Så mörk och dyster isgrå skalden satt
Vid öde stranden på den molnskyhöga
Bekrönta klippan...
Och karakteristiskt för Stagnelius är, att han till motiv
valt en av de få nordiska myter, som hava en erotisk
karaktär — i regeln är ju erotiken sällsynt i den
fornnordiska dikten och har, då den förekommer, en dyster,
tragisk anstrykning. Nyromantiskt är ock, att den
egentlige hjälten här, liksom i Fågel Blå och
Lycksalighetens Ö, är skalden, Kunser. Men Stagnelius’
behandling av typen avviker både från göternas och
nyromantikernas. Deolätus hade varit grubblaren, som fördjupat
sig i tillvarons högsta problem. Men för dem står Kunser
främmande. Icke heller är han någon götisk skald.
Kunsergestalten återgår väl till Ossians och Gray’s bard, närmast till
Geijers Den siste skalden. Men Stagnelius gjorde sig här,
såsom Böök påpekat, skyldig till ett misstag. Både Grays
och Geijers skald hade verkat så mäktigt, därför att hans
kämpalika gestalt stått såsom den siste representanten för
en döende hjältetid; i viss mån kan detta ock sägas om
Florio i Lycksalighetens Ö. Stagnelius’ Kunser, som levde
i sagoålderns början, kan däremot icke giva detta intryck.
För den götiske skalden hade vidare handlingen varit
huvudsaken, han hade eggat till kamp och stordåd, och allt grubbel,
allt svärmeri hade för honom tett sig såsom omanlig vekhet.
Kunser däremot har blott förklätt sig till göt, och trots
sina stridssånger har han icke handlingsmänniskans patos.
Men viktigast av allt: han hyser ingalunda den äkte götiske
skaldens förakt för njutningen, utan denna är för honom
en med äran likvärdig faktor i livet.
I de båda sagospelen Sigurd Ring och Visbur försvagas
det götiska elementet ännu mera. De hava i det hela,
samma karaktär, ehuru Visbur är det mest formfulländade.
I grunden äro de blott moderna försök till rent grekiska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 08:16:45 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/huvudrag/3/0091.html
