Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nyromantiken - Fågel blå
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ett mera romantiskt ideal, som vi känna från t. ex.
Kellgrens och hans konungs Gustav Vasa. Men även om
man ställer upp denna förromantiska hjältetyp mot den
nya, som här kommer fram, blir skillnaden väsentlig.
Förromantiken saknade den djupa underton av mystik, som
ljuder genom de nya diktgestalternas själsliv, den känsla
av oändlighet, som gör dem till varelser av annan art än
verklighetens. Rokokons hjältar stå dock i solljuset,
nyromantikens bliva sig själva först under gryningens bleka dager,
i kvällsskymningen eller under den månklara natten. De
deklamera ej, utan de drömma. Och alexandrinen har
också fått giva vika för den Shakspereska blankversen och
de melodiska, sydländska stanzerna. De tillhöra diktens
och fantasiens värld, deras språk klingar såsom musik och
tonar — vem hälst som än talar — såsom en
nyromantisk symfoni. De båda, älskande äro knappt
individualiserade, utan det är ständigt den nyromantiske skalden
själv, som talar genom deras mun och hyllar den höviska,
osjälviska, ridderliga äran och den kärlek, som ej bär
något jordiskt stoft på sina vingar. Ty med mystiken
följde ock den djupa, religiösa underton, som fyller
Atterboms båda sagodramer. Det hela återger blott i olika
variationer en diskussion om tillvarons högsta frågor. Men
för denna mystik hade rokokons hjältar, trots all idealitet,
dock stått främmande och kalla, och oändlighetslandet hade
de i sina deklamationer om fosterland, kärlek och ära
aldrig skymtat.
Det är också efter denna religiösa måttstock, som
Atterbom indelar sina figurer i två grupper, de goda och de
onda, idealister och materialister, och det är skiftningarna
i deras världsåskådning, som sagospelet återgiver. Vi hava
styckets Falstaff, den praktiske, glade realisten Holophernes,
som är alldeles för bekväm att försvara sin njutningsfilosofi
och vars oförbränneligt goda lynne dock är ett sympatiskt
drag, som gör att Atterbom följer honom med nästan samma
förlåtande välvilja, som Shakspere egnat sin hjälte. Vi
hava den stolta, ärelystna, lidelsefulla drottningen, som är
tecknad med en viss demonisk realism, och vi hava
slutligen trollpackan Sysis, den fullständiga negationen av all
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
