Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nyromantiken - Stridens utbrott
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
orden spårar man väl den Schellingska filosofien, men
dennes mystik har genom den poetiska formen blivit ännu
mera dunkel. Detta var nog icke alldeles oavsiktligt. En
nyromantisk dikt fick icke såsom förut vara klar; den borde
vara dunkel, sätta aningen i rörelse. Den skulle vidare
verka såsom musik, och det gör onekligen denna dikt
icke blott genom det praktfulla ordvalet utan ock genom
formen. Atterbom har nämligen skrivit sin prolog på
ottave rime, och härmed har angivits skolans förkärlek för
de konstfulla italienska versformer, som nu hastigt kommo
i bruk — canzoner, sonetter, terziner, ottave rime — efter
att hava varit bortglömda ända sedan marinismens dagar;
även häri låg en opposition mot den franska smaken.
Det hela är fyllt av en dunkel mystik, av en
översvallande hänförelse för poesi och skönhet, av denna eviga
trånad, som var nyromantikens quinta essentia och för
vilken ordet var ett allt för matt uttryck. Men
morgonrodnadens dimmor vila ännu över dikten, och i Phosphoros
blevo de aldrig fullt skingrade — i så fall först i dess sista
dikt, Epilogen, där Atterbom funnit ett, dock ännu ej
alldeles fulltonigt uttryck för den poesi, som bodde inom
honom. Men redan dessförinnan hade han framträtt såsom
en fullmogen skald, i den för mindre djupsinniga läsare
avsedda Poetisk kalender, där han 1812 börjat
offentliggöra den lyriska diktcykeln Blommorna, på vilken han
sedan arbetade under större delen av sitt liv.
Utgångspunkten hade han fått från den Schellingska läran om
frändskapen mellan naturen och själslivet. Men så
fruktbärande denna lära än var för hela århundradets
naturdiktning, så olycklig måste man dock anse tanken vara,
att i detalj söka tillämpa den. Den ledde också till
tvungna, ytterst hårdragna analogier. Men Atterbom var
dock tillräckligt skald att kunna höja sig över sin
utgångspunkt. I regeln gav blomman honom blott en poetisk
idéassociation, och flera av dessa ungdomsdikter röja redan
den fine, känslige lyriker, till vilken Atterbom sedan skulle
utveckla sig.
Men ehuru Atterbom till hela sin läggning var lyriker,
skulle hans båda förnämsta arbeten dock bliva de båda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
