Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Inledning
- Hovet
- Salongerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ärkebiskop. Och mutatis mutandis gäller detsamma om
Strindberg.
Hovet.
Hovet, som under Gustav III:s tid varit så tongivande,
förlorade under 1800-talet all betydelse för litteraturen.
Karl Johan förstod ju icke landets språk, Oscar I
intresserade sig mest för humanitära frågor, och varken han eller
hans söner hade, trots litterära och konstnärliga
intressen, någon vitter omgivning. Mera betydde då under
1800-talets förra del de litterära salongerna, ehuru deras
inverkan knappt varit odelat fördelaktig.
Salongerna.
I Lund fanns knappast någon “salong“ i vanlig mening.
I stället samlades det sydsvenska universitetets intelligenser
i “Härbärget“, närmast en klubb med mycket fria former,
där man under ett glatt pokulerande diskuterade dagens
frågor och där skämtet ofta var mycket drastiskt. Ett
dylikt obundet kamratliv, fritt från all tillgjordhet och
förkonstling, passade förträffligt för Tegnérs lynne, och
det var även han, som var Härbärgets spiritus rector.
Men å andra sidan bidrog Härbärget ock att hålla hans
sinnes friskhet vid liv — något, som kanske ej gått lika
lätt, om han råkat ut för Uppsaladimmorna.
I den nordsvenska universitetsstaden var det litterära
livet av annan art. I överstinnan Malla Silfverstolpes salong
samlades där allt vad staden ägde vittert — Geijer,
Atterbom, Hwasser, Törneros, Almquist, då han kom på besök
till Uppsala, något längre fram den “bildsköne“ Böttiger
med de drömmande, mörka ögonen och den pomaderade
chevelyren, dessutom damer i mängd: Amalie von Helvig,
de “små Knösarna“, grevinnan d’Albedyhll m. fl. Allt
var här estetiskt, ett Weimar i smått med en oerhörd
snilleförgudning och inbördes beundran. För Geijer, som
i sina ungdomsbrev visar sig så frisk och sund, var denna
omgivning av idel adorerande sensitivor ingalunda
välgörande. Ty Malla Silfverstolpe och hennes väninnor voro
även däri lika änglarna, att de ständigt sjöngo lovsånger,
och av dylika änglakörer är det endast “le vieux bon Dien“,
som ej tar skada på sin själ; de svaga människobarnen
bli lätt högfärdiga och självbelåtna, och herrarna i Malla
Silfverstolpes salong kunna tyvärr ej frikännas från detta lyte.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 08:16:45 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/huvudrag/3/0018.html
