Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Roman och drama - Operan - Frihetstidens lustspel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
1787 fick Kellgren på vers skriva om ett annat av
konungens stycken, Gustaf Adolf och Ebba Brahe,
vilket redan förut uppförts som ett prosaskådespel. Men
trots de vackra lyriska scenerna slog operan dock ej an,
och vid denna tid slutade konungens och Kellgrens
samarbete. Gustavs nästa opera, Frigga, utfördes av Leopold,
som saknade Kellgrens förmåga att gjuta ett verkligt
poetiskt liv i konungens dramatiska utkast.
För övrigt hade konungen redan förut börjat skriva
talpjäser, och under de senare åren av sitt liv, särskilt
efter inrättandet av Ristells teater, intresserade han sig
mer för dessa. Utom Frigga, som äldst uppförts såsom
ett prosastycke, samt Gustav Adolf och Ebba Brahe hade
han redan före den Ristellska teaterns invigning skrivit
Märta Banérs och Lars Sparres kärlekshandel (sedan
kallad: Gustaf Adolfs ädelmod), vidare Helmfelt,
Drottning Christina samt Siri Brahe och Johan
Gyllenstierna, som skrevs för Ristells teater. Någon
större självständighet äga de icke. Frigga är lånad från
Egérie av Saint-Foix, i Gustav Adolf och Ebba Brahe har
han för en av de mest verkningsfulla scenerna fått
uppslaget från Collés Partie de Chasse de Henri IV, Märta
Banér är byggd på Voltaires Chariot ou la comtesse de
Givry och Siri Brahe på madame de Genlis’ La curieuse.
Men de röja onekligen dramatisk arrangeringskonst, särskilt
Siri Brahe, vid vars utarbetande dock Leopold var
behjälplig; något högre värde äga de knappast, ej ens Drottning
Kristina, som dock versifierades av Kellgren.
Hans senare stycken äro mest komedier, utom Den
svartsjuke Neapolitanaren — ett skräckdrama i den stil,
som genom Baculard d’Arnaud blivit populär på de parisiska
teatrarna. Stycket uppfördes först året efter hans död och
betecknar på sätt och vis, att den fransk-klassiska
tragediens dagar voro till ända.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
