Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fru Lenngren och Franzén - Franzéns senare diktning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ett nytt skede i vår vitterhet, men han blev det icke. I
vad mån Leopolds kritik härför bär skulden, är svårt att
säga. En så vek personlighet som Franzén var dock icke
skapad till stridsman, och olyckligtvis kastade han sig vid
denna tid på ett studium av tysk filosofi, för vilket väl få
kunnat vara mindre danade än han, detta stora barn,
utan all förståndsskärpa, som “i sitt huvud snarare fann
en bild än en tanke“. Men även här spelade nog hans
religiösa läggning in. Den tyska filosofien skulle ju bygga
upp, vad upplysningen rivit ned, och lägga en fast
filosofisk grundval för religionen. Utan tvivel var det detta,
som lockade honom in i de tyska dimmorna, men de
filosofiska studierna återverkade tyvärr även på hans diktning,
som nu blev allt mera moraliserande och didaktisk, och
till den romantik, som sedan bröt fram, ställde han sig
snarast ovillig. Under sina återstående år var Franzén
därför mera ett stort namn än en verkligt stor skald.
Han levde väl ända till 1847 och utvecklade under de
femtio år, som lågo efter Sången över Creutz en ofantligt
rik poetisk verksamhet, som dock ohjälpligt sjunkit i
glömskans hav. Han skrev lärodikter och episka berättelser,
utan djup, utan karaktärsteckning, men med en tröttande
mångordighet, dramer, i vilka han vacklade mellan
Shakspere, Schiller och de fransk-klassiska skalderna,
biografier, vilka visserligen hava den förtjänsten att de
bröto med det Lehnbergska äreminnet, men som icke äga
någon förmåga av karaktärsteckning och icke vila på
någon historisk forskning. Mest lyckad var han
fortfarande i sina bordssånger, vilka höra till det bästa av
epigontidens diktning (Goda gosse glaset töm, som skrevs
redan 1794, Champagnevinet m. fl.) Hans psalmer hava
en enkelhet och en religiös innerlighet, som på ett lyckligt
sätt komplettera den kraftigare Wallinska psalmen, och i
ett avseende innebär hans lyrik en verklig nyhet: Franzén
är den, som inom den svenska poesien upptäckt barnet.
Hos honom fanns onekligen något av H. C. Andersen,
och det var därför förklarligt, att en dylik naturell skulle
påverkas av det första försök, som i utlandets litteratur
gjordes att teckna barndomen: Bernardin de Saint-Pierre’s
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
