Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Thorild och Lidner - Erik XIV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hjältar, som voro abstrakta personifikationer av någon dygd
eller last, utan med individer ur det verkliga livet — en
köpman, en familjefader, en domare — och sedan skulle
visas, huru denne påverkades av miljön. Det var detta
Lidner gjorde. Han valde en konung — eller rättare: en
konung, som är far — och dramat skildrar, huru
nödvändigheten att försvara tronen förvandlar en
ursprungligen ädelsinnad och mild härskare till en tyrann. Men
härigenom fick han ock tillfälle att skapa en äkta
Lidnersfigur, som efter att hava rasat i blod, karakteriserar sig
själv med orden: “Jag olycklig mer än grym och brottslig
var“, och alla personerna äro fyllda av Lidnersk
sentimentalitet. Han har här också de starka effekter, som
han så mycket älskade, och för första gången i svensk
dikt märka vi ett mycket starkt intryck från
Shakspere, vida starkare än hos Gustav III, som i Gustav
Vasa blott lånat en scen ur Richard III. Här är det
Julius Cæsar, Hamlet, Romeo och Julia, Richard II och
Henrik VI, som spela in, och hos Lidner, liksom hos alla
hans samtida, var det just det patetiska hos Shakspere,
särskilt i hans äldre dramer, som slog an.
Lidner har således fått ett modernt drama, som ständigt
bryter mot de fransk-klassiska reglerna, ett drama med
mord, som utföras inför åskådarnas ögon, fängelsehålor,
vanvettsscener, med ofta växlande lokaliteter, och det hela
slutas såsom i Hamlet med ett allmänt blodbad på alla
de spelande, av vilka endast boven Johan III lever kvar
jämte styckets blott i sista scenen uppträdande Fortinbras:
hertig Karl.
Från Paris skickades stycket hem till konungen, men
blev enligt Kellgren “ej gouterat“ — egendomligt nog, ty
det är dock fyllt av Gustav III:s eget fosterländska patos.
I varje fall uppfördes det icke och trycktes ej heller
under Lidners livstid.
Vid denna tid tyckes Creutz hava överlämnat sin opera
Rustan och Mirza till Lidner. Då han emellertid ej blev
nöjd med dennes sätt att bearbeta utkastet, tog han detta
från honom och utförde det själv. Vid hemkomsten tänkte
han ock låta uppföra sin opera, men samtidigt utgav
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
