Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Stormaktstiden - Stiernhielm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
136
arbetade han nu på “ett Carmen Heroicum, det han ville
kalla hjälte- och kämpa-dikt“.
Detta “Carmen heroicum“ eller Hercules, som Verelius
året därpå läste i manuskript, är också i språkligt avse-
ende kanske lika betydande som i poetiskt. Det var huvud-
sakligen två källor, som Stiernhielm anlitade, då han nu
ville skapa en ren och äkta svenska, nämligen fornspråket
och dialekterna, och från bägge lånade han rikligt för det
ordförråd, som han använder i Hercules; i slutet av dikten
fogade han ock en “ut-tydning opå några gamble och
sällsynt brukade ord“. Dlera av dem fingo genom honom
burskap i språket, men andra icke, och för dem, som ej
äro språkmän, är dikten bitvis ej så lättläst.
Hercules är, såsom vi nyss sågo, fylld av platonismens
högstämda idealism, men den är på samma gång ett svenskt
realistiskt poem. Varje folk och varje tid hava i själva
verket uppfattat antiken på olika sätt, och en dikt som
Odysseen — särskilt den bekanta Nausikaa-cpisoden —
kan ju ock tagas till intäkt för både realism och idealism.
Fransmännen fäste sig företrädesvis vid antikens klara
och rena form, och det var med deras ögon, som 1700-
talets svenskar sågo. Den karolinska tiden däremot upp-
märksammade mera den antika poesiens natursanning och
åskådlighet, med ett ord dess realism, ty i denna åter-
fann man sitt eget skaplynne, och det är denna rent
nordiska realism, som i Herculesdikten söker anlägga antik
toga.
Men även platonismen har fått en rent svensk färg-
skiftning. Dygden framträder här icke i antikens kalla
marmorskönhet, utan såsom en ärlig svensk matrona, brun
under ögonen, bränd av solskenet och mager av hullet,
“en trofast, ädel gudinna“, och den lära hon förkunnar är
icke blott platonismens, utan ock den svenska stormakts-
tidens egen idealism. Kraftigare har jordelivets förgäng-
lighet kanske aldrig tecknats i en svensk dikt. Men den
makt, som höjer sig över ungdomens och sinnesnjutningarnas
grusade palats, är icke såsom förut religionen, utan en
enkel, manlig pliktuppfyllelse. Det var sin egen svenska
livsmaxim, som Stiernhielm här klädde i diktens ord: “ingen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
