Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Stormaktstiden - Lucidor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
126
och jag vid ett gårköksbord eller ni sutte vid den främre
ändan av bordet och jag vid den andra, käre, vad säll-
hets förmån hade I före mig?“
Lucidor var onekligen skald. Men Stiernhielms höga
uppskattning av poesien ägde han icke. Sina bröllops-
och begravningsverser tryckte han, därför att det nu en
gång var hans födkrok, men sedan han fått betalt, in-
tresserade han sig antagligen ej det ringaste för hela saken
■— för poemet lika litet som för den döde han besjungit.
Vid sidan av dessa poem, på vilka han levde, skrev
han emellertid andra visor, som han diktade för sitt
eget nöje. Dem tryckte han däremot icke, tyckes hel-
ler icke hava brytt sig om att sprida dem i avskrift,
och vid hans bråddöd fann boktryckaren Andersin dem
så slarvigt nedkastade på lösa papperslappar, att han
knappast förmådde déchiffrera dem och endast kunde ut-
giva ett ringa fåtal. Tillsammans med bröllops- och be-
gravningspoemen trycktes de 1688 under titeln Helicons
Blomster.
Metern är tämligen ovårdad, knappast så god som i
Wivallius’ dikter. I natursinne står han tillbaka för denne,
och de erotiska dikter, han skrivit, äro liksom föregånga-
rens snarast en kall rimlek. Men här bryter det dock
stundom fram något personligt, som icke funnits i Wival-
lius’ kärleksdikter, väl icke någon varmare böjelse för den
unga kvinna, till vilka dikterna riktats, men en egendom-
lig känsla av vagabondens hemlöshet, vemodet över att
kärleken för honom endast kunde bliva en lek utan allvar
och utan hopp. Mest skald var Lucidor dock i sina dryc-
kessånger, och i dem har han för första gången anslagit
en nationell ton, som sedan allt starkare skulle ]juda genom
vår diktning: det kraftiga, våldsamma rusbegäret, som
söderns folk icke känna och som hos dem blott motsvaras
av en anakreontisk livsglädje, som ej framkallats av, utan
endast stegrats av druvans safter. Germanen däremot
älskade själva bedövningen, alkoholnarkosen, och redan i
de medeltida latinska sånger, som gå under namn av
Goliardvisor, besjunges denna de nordliga folkens Bacchus.
Men ingenstädes har denna diktning utvecklat sig så rikt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
