Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Stormaktstiden - Den klassiska filologien - Historisk forskning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
120
Den klas-
siska filo-
logien.
Historisk
forskning.
av regeringen, och Uppsalakonsistoriet, som en gång (1698)
tillåtit ventileringen av en disputation, där författaren utan
att själv taga parti blott redogjort för Schefferus’ åsikt,
fick av kanslern en ytterst skarp skrapa härför.
Denna livaktighet inom den nordiska filologien motsvaras
ej av en liknande rörlighet inom den klassiska, ehuru varje
professor i någon mån kunde betraktas såsom klassisk filo-
log. Ty i det hela kan sägas, att även detta studium hos
oss först börjar under vår stormaktstid. Men icke ens i
utlandet stod det synnerligen högt, och vid universiteten
lade man huvudsakligen an på att utbilda goda stilister
och talare, icke på att intränga i den antika kulturens
väsen. Den egentligen enda klassisk-filologiska verksamhet,
som 1600-talet utövade, var därför att utgiva upplagor av
antika författare. Men denna verksamhet berodde å den
andra sidan på tillgång till klassiska handskrifter, och den
oerhört rika samling, som drottning Kristina hopbringat,
fördes med henne ut ur landet. Därmed var denna möj-
lighet för oss avskuren, och det var endast tack vare Schef-
ferus och Sparwenfeldt, som vi erhöllo några, dock mindre
viktiga manuskript. Några klassiska filologer av betydenhet
fingo vi därför icke.
Samma formellt-estetiska uppfattning, som låg bakom de
klassiska studierna och som tagits i arv från den gamla
humanismen, gjorde sig ock gällande inom stormakts-
tidens historieskrivning. Uppdraget att författa svensk
historia överlämnades därför vanligen åt lärde, i det syftet
inkallade utlänningar — von Chemnitz, Freinshemius
Boeclerus och Pufendorf ■— och de få svenskar såsom
Videkindi och Arnold Messenius, som försökte sig såsom
hävdatecknare, voro tämligen obetydliga. Men på ett
historieskrivningen närsläktat område — urkundsamlandet —
gjorde flera av antikvitetskollegiets medlemmar viktiga
insatser, särskilt Hadorph, Peringskiöld, Arrhenius-Orn-
hjelm och Palmskiöld. Såsom bilaga till sina upplagor av
rimkrönikan och Bjärköarätten offentliggjorde den först-
nämnda en serie av viktiga handlingar från vår medeltid.
Ornhjelm åter samlade och avskrev urkunder rörande vår
kyrkohistoria: påve- och klosterbrev, helgonofficier m. m.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
