Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Reformationstiden - Olavus Petri
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
avgöras. Där segrade som bekant den protestantiska saken,
men ingalunda genom herredagsmännens övertygelse om
den nya lärans företräde, utan genom det politiska tvångets
makt, och först sedan huvudfrågan var avgjord, kom den
bebådade disputationen till stånd, efter vad det förefaller
såsom ett allmänt meningsbyte mellan protestantiska och
katolska teologer, av vilka de senare redan före stridens
början faktiskt voro besegrade. Men huvudtalaren var
helt visst Olavus Petri.
Under dessa reformationens första år utvecklade han
en oerhört flitig verksamhet såsom författare och utgav
den ena skriften efter den andra, mest riktade mot den
katolska asketismen — om Closterleffwerne, om
Echteskapet m. fl. — lättfattliga och skarpa i bevisningen, men
märkvärdigt fria från alla hårda omdömen.
1531 avbröts denna mera rent reformatoriska
verksamhet. Detta år blev han nämligen konungens kansler, och
han leddes härigenom in på de politiska frågorna, som
av honom dock alltid sågos ur religiös synvinkel. Han
hade redan förut varit inne på dem. Då han såsom
Stockholms stads secretarius suttit med “i rätten“, hade
han nedskrivit sina berömda och ädla, ur humanismens
världsåskådning framsprungna Domarregler, som fortfarande
avtryckas i de flesta svenska lageditioner och där han
först med skärpa utvecklade satsen, att varje straff bör
hava brottslingens förbättring till syfte. Sedermera hade
han i sin 1528 utgivna kröningspredikan utvecklat det
nya, nationella konungadömets innebörd — kanske i mera
demokratisk och teokratisk riktning än Gustav Vasa älskade.
Konungen — yttrar han där — “skall icke hålla sig för
en herre över sina bröder, utan tänka uppå, att han och
hans undersåtar äro alla av en rot utkomne... Han är
icke konung för sin egen skull; han är satt till en
regerare icke över sin egen, utan över Guds allmoge och sina
medbröder“.
Hans och Gustav Vasas åsikter skilde sig snart från
varandra, och 1533 upphörde han att vara konungens
kansler. Men både såsom biskop Matthias’ kansler och
såsom konungens hade han emellertid haft tillfälle att se
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
