Hvarför? och Huru? Nyckel till naturvetenskaperna / 275-276 (1890) Author: Ebenezer Cobham Brewer, François Napoléon Marie Moigno, Henri de Parville, Thore Kahlmeter Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IV. - 698. Hvad förstås med färgblindhet? - 699. Hvarpå beror färgblindheten?

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

698. Hvad förstås med färgblindhet?

Dermed förstås en del personers oförmåga
att skilja vissa färger från hvarandra.
Färgblindheten är ett särskildt slag af färgsinne,
som följer sina lagar lika väl som det
normala färgsinnet. Tillvaron af detta fel har
varit känd sedan slutet af förra århundradet,
och den lärde engelske fysikern och kemisten
Dalton, som sjelf var behäftad med
rödblindhet, skref deröfver en afhandling 1794.

Efter Dalton kallas stundom färgblindheten daltonism.

Fig. 139. Skematisk bild af näthinnans färguppfattande element hos ett grönblindt öga.

Fig. 140. Skematisk bild af näthinnans färguppfattande element hos ett violettblindt öga.

699. Hvarpå beror färgblindheten?

Enligt den s. k. Young-Helmholtz’ska
teorien finnas i ögats näthinna tre olika slag af
ljusuppfattande nerver. Retas ett slag af dessa
nerver, får man uppfattningen af en ljussort;
retas två, uppstår en blandningsfärg; retas
alla tre nervelementen, uppkommer hvitt ljus.
Helmholtz antager såsom grundfärger: rödt,
grönt, violett.

De olika etersvängningar, som gifva
upphof till färgerna i spektrum, reta alla
nerverna, men olika mycket, så att för ett
normalt (friskt) öga rödt ljus mest retar de
rödtförnimmande nerverna, mindre de grönt
förnimmande och allra minst de violett
förnimmande. Man får den klaraste
föreställningen om sambandet mellan de olika
ljussorterna och de särskilda nervernas retbarhet
genom en ritning, sådan fig. 137 antyder. De
olika färgerna i spektrum tänkas längs den
vågräta linien, och de tre kroklinierna
representera de tre färguppfattande
nervelementens förmåga att uppfatta olika ljussorter
(uppskattad genom de lodräta liniernas längd). Af
denna figur synes genast, huru t. ex. gult ljus
retar ungefär lika mycket de rödt som de grönt
uppfattande nervelementen, deraf
förnimmelsen af gult, som är en blandning af rödt och
grönt.

Rödblindheten saknar de rödt uppfattande
nerverna, d. v. s. kurvan 1 saknas (se fig. 138).
Den rödblinde har således blott två
grundfärger: grönt och violett. Af figuren synes lätt,
att rödt ljus blott svagt inverkar på de grönt
uppfattande nerverna (kurvan 2) och nästan
alls intet de violett uppfattande (kurvan 3).
Rödt bör således för den rödblinde se ut som
svagt (men rent) grönt. Gult ljus synes också
grönt; grönt får en dragning i violett och
derför en hvitaktig färgton. För den röd-
blinde ter sig rödt och grönt såsom samma
färg ehuru af olika ljusstyrka.

Grönblindheten har sin grund i frånvaron
af de grönt uppfattande nerverna (se fig. 139).
Af figuren synes, att äfven för den grönblinde
rödt och grönt bör bli samma färg nämligen
rödt.

Violettblindheten beror på frånvaron af de
violett uppfattande nerverna (se fig. 140).
Blått blir för ett sådant öga grönt, samma
är förhållandet med violett. Enligt

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>