Note: This work was first published in 1982, less than 70 years ago. Gunnar Myrdal died in 1987, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fotnoter - Kapitel VIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Vi trodde att dessa institutioner bara skulle stärkas genom hustrurnas
vidgade yrkesverksamhet utom hemmet och genom samhällets övertagande av en
stor del av barnomsorgen. Storbarnkamrarna skulle samtidigt innebära en
önsklig utvidgning och förbättring av barnens fostran.
De barna- och familjevärnande reformerna var lönande investeringar i
folkets kvalitet och produktivitet. På litet längre sikt var de således
självfinansierande. Redan på kort sikt kunde de väl finansieras genom en mera planmässig
ekonomisk politik.
Den "planhushållning" vi då förutsatte, lämnade vi ganska öppen i denna
bok om befolkningskrisen, medan vi koncentrerade vår framställning till det
familjesociala fältet.
Förklaringen till den övergripande utvecklingsoptimism, som genomlöper
vår bok, ser jag nu som grundad i våra uppväxtförhållanden. Vi hade vår
tidiga ungdom under första världskriget. Liksom de andra nordiska länderna
och denna gång även Holland stod Sverige som neutralt utanför kriget. Det
fanns varken radio eller television som då kunde bringa kriget alldeles inpå
oss.
Skapade som vi var läste vi kopiöst all slags litteratur, även utifrån, framför
allt från Frankrike, England och Amerika. Denna förkrigslitteratur var
utvecklingsoptimistisk. Detta var innan vi genom en lycklig slump hade träffats 1919
och funnit varandra. Intellektuellt var vi jämnåriga, Alva visserligen 3 år yngre
men tidigare utvecklad.
För min egen del fick jag också en grundlig dos av upplysningsfilosofin från
en benådad lärare i Norra Real, John Lindqvist. För mig kom
upplysningsfilosofins kärntes att vara tillförsikten att genom reformer människorna och
samhället kunde förbättras.
Det slår mig nu, att denna i min tidiga ungdom förvärvade
utvecklingsoptimistiska grundsyn följt mig i mitt fortsatta vetenskapliga arbete. I An American
Dilemma gav jag en mera fullständig och hänsynslöst avslöjande redogörelse
för allt ont i rasförhållandena i Amerika. Samtidigt såg jag emellertid
optimistiskt på möjligheterna till en samhällsutveckling, som gradvis skulle föra det
amerikanska samhället till större överensstämmelse med de amerikanska
idealen. Sista kapitlet ger en sammanfattning av vad jag optimistiskt trodde om
den framtida utvecklingen av rasförhållandena där.
De allra sista sidorna, ställda utanför den föregående mycket intensiva
detaljanalysen i boken, utvecklar denna övergripande tillförsikt om
samhällsreformer. Sista ordet i boken blev "Enlightenment".
Denna inställning till det amerikanska rasproblemet underlättades av vad
som hände i Amerika under det andra världskriget när boken avslutades.
Amerika fann sig kämpa mot det rasförföljande Hitler-Tyskland. Som kan
studeras i dåtidens amerikanska press var i Amerika under detta krig
medvetandet om de egna synderna i stigande.
Att det var denna förening av en mera ingående och hänsynslös redogörelse
för rasförtrycket med en tillförsikt om att det amerikanska samhället var på väg
mot en utveckling till förbättring, som utgjorde en av förklaringarna till att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
