Note: This work was first published in 1982, less than 70 years ago. Gunnar Myrdal died in 1987, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IX. Per Albin, Möller och Wigforss - 4. Per Albin konservativ?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
försök att ständigt finna angreppspunkter mot majoriteten.
... Från dessa synpunkter kan man ställa frågan om icke i själva
verket en gång — jag tror inte alls att vi nu äro mogna för det —
demokratins naturliga ordning skulle bli, att man på bredast möjliga
bas samverkar ända upp i regeringen och därmed på ett naturligt
sätt lösgör krafterna ute i den stora demokratin, så att man i stället
för den organiserade oppositionen då och då möter en opposition,
som bildats mera fritt med hänsyn till skilda synpunkter på en viss
föreliggande fråga och som kan bedrivas utan risk för att det
därigenom åstadkommes en politisk skada. Jag har bara velat framkasta
tanken. Jag tror att den är värd att diskutera."
Som jag redan framhållit i de två föregående kapitlen, var vårt parti
liksom i stort sett även de andra partierna då burna av en mera frihetlig
anda. Med bibehållen lojalitet kring en gemensam grundåskådning var
toleransgränsen för meningsskiljaktigheter stor. Vad Per Albin
uppenbarligen menade var att denna rådande frihetlighet, som han i högsta grad
gillade, under en samlingsregering kunde göras än större, och att det var vad
han önskade.
Med ledningen fast i sin hand och en majoritet i riksdagen bakom sig
behövde ju Per Albin som statsminister i en samlingsregering inte vara
särskilt konservativ i sin inställning för att tillåta en ännu större
frihetlighet inom partierna och särskilt hans eget parti, som han menade
kunde bli resultatet av samregerande. Så bör hans uppslag tolkas, som
jag nu inser.
Det var den tiden lättare för honom att tänka i dessa generösa
termer. Det innebar förvisso inte konservatism, vilket är den sak jag nu
vill framhäva. Jag var nog inte den enda som då missförstod Per Albin
och många gör det fortfarande.
Hur situationen nu, med jämviktsriksdagar och konfrontation
mellan partiblocken och med "partiledare", "partiledning", "partilinjer"
och "utspel" i alla möjliga frågor, har radikalt förändrats, skall jag
återkomma till i andra delen.
I mitt arbete i den nya socialdemokratiska regeringen från
sommaren 1945, när jag kom i närmare förbindelse med Per Albin, fick jag
heller inte mitt ursprungliga antagande bekräftat — att han skulle ha
en konservativ läggning. Han hade visserligen, som jag själv och de
andra av oss i regeringen, inte någon sympati för en radikal
demonstrationspolitik. Och han bevarade sin motvilja och misstro mot Zeth
Höglund och hans krets, som jag påpekat. Men i betydelsefulla
sakfrågor fann jag honom aldrig särskilt konservativ utan snarare tvärtom.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
