Note: This work was first published in 1982, less than 70 years ago. Gunnar Myrdal died in 1987, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VI. Politikerna och politiken under trettiotalet och in på fyrtiotalet - 10. Riksdagsmännen sällan professionella
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
snart därefter som möjligt.
Det var således faktiskt bara under ett par, tre månader av året en
riksdagsman behövde vara tillstädes i Stockholm en stor del av veckan.
Normalt behövde särskilt de nyvalda riksdagsmännen inte bryta upp
alls från sitt normala yrkesliv, men heller inte de som varit
riksdagsmän längre.
Det var den tiden vanligt att i riksdagskatalogen riksdagsmännen
behöll sina mera specifika yrkesbeteckningar, vare sig de var
industriledare, bönder, hantverkare eller olika slags industriarbetare. Särskilt
de senare redovisade ofta sina specialyrken, om de inte hade en
förtroendeställning inom fackföreningsrörelsen, vilket hade blivit
vanligare.
De många som inte hade haft en akademisk utbildning hade haft
sina "universitetsår", brukade jag säga till mina utländska besökare,
genom självstudier och sin verksamhet i landstingen, i de kommunala
nämnderna och i det då begynnande organisationsväsendet. Med alla
sina uppdrag hemma hade de den tiden i allmänhet stannat kvar i sina
yrken, och de gjorde det också som riksdagsmän. Detsamma gällde
landshövdingar, generaldirektörer och andra högre ämbetsmän,
industripatroner, godsägare och andra i överklassen, bland dem en del
jurister och ibland någon läkare.
Offentliga tjänstemän hade rätt att ta tjänstledigt för den tid de
måste vara borta från sin tjänst och löneavdraget var obetydligt.
Men särskilt högre tjänstemän ville inte gärna avstå från att bära sitt
ansvar och bestämma över sina revir även under de korta månader de
var mer upptagna i riksdagen. Och att en professor, åtminstone i
Stockholm och Uppsala, kunde fullgöra sina plikter som riksdagsman
utan att alls ta någon tjänstledighet, kan jag vittna om från egen
erfarenhet.
Det fanns dock några få, huvudsakligen i det socialdemokratiska
partiet, som levde som professionella politiker och ägnade hela året åt
politisk verksamhet. Från 1932 kan man säga att det gällde
medlemmarna i den regering, som inriktade sig på att bli mera stadigvarande
än under det tidigare årtiondet.
Och flera av dessa men även många andra i riksdagen hörde till den
generation av arbetarpojkar som vuxit upp i den inre strid inom den
socialdemokratiska ungdomen som jag talat om i första sektionen av
detta kapitel. Typiska var Per Albin och Möller. Men även Wigforss
hade tidigt och ganska bestämt lämnat språklärarbanan bakom sig,
även om han fortsatte att utnyttja möjligheten att skriva sig i Göteborg
och få förbli tjänstledig från lektortjänsten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
