- Project Runeberg -  Hur månen erövrades /

(1915) Author: Otto Witt - Tema: Science Fiction
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

FYRTIONDE KAPITLET.

Den 11 och 12 juli 1915 --- på jorden.

Den 11 juli 1915 är en dag som jag, Otto Witt, aldrig skall glömma och den följande dagens natt ännu mindre.

Den 11:te juli råkade jag att betrakta månens nästan osynliga skåra. Det var sista dagen i nedan, nästa dag var nymåne.

Askmånen stod där, blek och nästan osynlig, och jag vet ej alls vad det var som magiskt drog mina blickar mot den. Själv har jag ju i flera av mina böcker framhållit den synpunkten, att det torde vara rätt tänkbärt, att månens bakre sida har en buckla --- men framsidan, denna både kalla och varma, atmosfärlösa blanka bergöken, som vi ej se från jorden --- den har sannerligen endast föga intresserat mig. Den är död och kall.

Men i dag drogs mitt intresse oavbrutet dit upp.

Då tyckte jag mig plötsligt se ett vitt, litet moln bilda sig på månytan, ungefär mitt inne i den gråsvarta askmånen.

Jag undrade ej vidare över detta --- men nästa natt, den 12:te juli, då jag fördröjd strövade genom en furuskog, upplystes helt plötsligt firmamentet av ett starkt sken.

--- En blixt, tänkte jag och påskyndade mina steg.

Men skenet kom igen.

Och om en stund slog en lysande meteor fräsande ned alldeles invid mig.

Jag har aldrig sett en meteor annat än på avstånd, när den fallit genom rymden, och i museerna sedan de kallnat. Aldrig en meteor strax efter fallet mot jorden. Där låg emellertid nu en lång, smal tingest, rykande varm.

Jag bar vatten i min täta mössa från en källa strax bredvid och slog det över meteoren.

Jag kan nu meddela vad det fanns i dess inre:

Carl Modigs och Ninas testamente.

Papperets fenomenala lätthet sade mig allt. Det var interplanetariskt.

En andning var nog att blåsa det över halva golvet, där jag i mitt arbetsrum till ytterlighet intresserad studerade det enastående aktstycket.

I föregående kapitel har jag sökt tolka vad jag läste.

Jordemänniskan vill kanske se manuskriptet från månen.

Ack!

Regnväder ute --- ett öppet fönster --- en häftig vindil --- papperen blåste ut i regnet; och detta jordiska vatten tålde de icke; i ett ögonblick --- och innan jag hann springa ut, hade de förvandlats till ett vitt, flingliknande mos.

En dröm, säger någon.

Vad vet jag --- i så fall en rätt lång och intensiv dröm.

Med vemod skiljes jag från mina kära seleniter --- och återvänder till vår jord och ser i dess papper.

Det utgöres av tidningar, och spalter upp och spalter ned läser jag endast om krig och nöd och hat och skuld.

Jag vänder då ofta min blick mot månen undrande, om verkligen Carl och Nina lyckats rädda sig --- om denna min bok skall kunna vittna om att manuskriptet verkligen en gång fanns till, eller om illasinnade jordbor skola utsätta dem för spott och spe. Jag undrar, hur tillvaron gestaltat sig för den älskliga Luna, om stöten vid explosionen varit våldsam där uppe --- ja, tusen saker kommer mig den tysta månen nu i nattens timmar att tänka. Men framför allt är det detta jag tänker:

Månens andra sida skall evigt bli den enda punkt i universum, dit aldrig ett nyfiket människoöga skall nå från jorden.

Jag säger mig då:

Härligt, att det någonstädes finns en sådan plats.

Och då är det, som skulle månen förstå mig.

Dess gubbe ser mot mig genom den oändliga, kristallklara världsrymden, ler mot mig och alla jordbor ett leende som jag vill tyda så:

Ignorabimus.


Project Runeberg, Mon Apr 2 15:20:12 2001 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/hurmanen/40.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free