Hur månen erövrades / (1915) Author: Otto Witt - Tema: Science Fiction Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Tack vare seleniternas oerhört smidiga intelligens kunde Carl Modig mycket lätt gå framåt med deras utbildning.

De fattade genast vad det innebar när han sade dem, att den stora röda stjärnan, som lyste starkast om natten av alla stjärnor himlapällen ägde, var ett världsklot --- han nämnde den Mars --- som kretsade runt omkring solen. Men planetens månar, Phobos och Deimos, kunde de ej upptäcka med sina obeväpnade ögon. Dessa äro också band stjärnhimmelns minsta kroppar --- deras diaeter är knappast en mil. Han visade dem då på Jupiter som med sällsam klar glans förskönade natthimmeln och omtalade att också den var en till vårt solsystem hörande planet, i fast och bundet lopp kring solen. Och denna planets 4 månar kunde seleniterna se med blotta ögat.

--- Någon av dessa månar är en avbild av er värld, förklarade Carl Modig. En sådan måne är Selene, bunden vid min födelseplanet, den väldiga jorden.

--- Är den så stor? undrade en selenit.

--- I stället för svar tog Carl Modig honom om livet och kastade honom högt upp i luften och tog sedan emot honom.

--- Försök nu med mig.

Men seleniten kunde ej röra den bronstunge jordbon en tum.

--- Nå --- nu förstår du?

--- Ps --- ps! svarade seleniten, medan de andra, runt omkring skrattade.

Att döma av Carl Modigs muskler trodde han säkert att vår jord var minst dubbelt så stor, som den i verkligheten är ---

Och så började arbetet.

Seleniterna visade sig vara ovanligt villiga.

När de först en gång fått klart för sig, att arbetet var målet för alla skapade väsen, att på vår jord, ehuru det finnes plats för alla dess människor runt ekvatorn där all mat är så gott som färdig, dess människor ändå resa så långt mot polen, som till exempel upp till Sverige och frysa och slita »endast för att slippa att gå lättjefulla» --- som Carl Modig tillät sig att lögnaktigt nog påstå --- då kände seleniternas beundran inga gränser.

Och nu gjordes intressanta exkursioner, malmer upptäcktes i bergens sidor, både järn och koppar och till och med blymalmer, och Carl Modigs förundran över, hur månen kunde äga den lilla specifika vikten av 3,34 då jordens var 5,52, steg, och han klädde i ord, vad han en gång förut tänkt:

--- Det måste vara något besynnerligt med den där centralsjön --- orsaken till dess stigande och fallande måste jag snarast undersöka.

Han hade från den heta terrassens kant sett Centralsjön --- ett stort, glittrande blått hav. Han hade konstaterat, att den hastigt svann och höjde sig --- men ej ännu hunnit till dess strand eller närmare iakttagit det egendomliga fenomenet.

--- Om natten vore den alldeles borta, sades det av seleniterna, och det fanns till och med ett ordspråk bland dem som sade:

--- Så oberäknelig som Mittsjön.

Faktum var emellertid, att ingen av den nu levande selenitiska generationen någonsin korsat deras enda Ocean eller Atlant, »Kibstre», som dess namn var på selenedalens språk --- och betydde Mittsjön. De hade alla en viss förskräckelse för den, och ibland hände det, att ett dovt, besynnerligt ljud steg upp ur sjön så häftigt, att de slumrande seleniterna väcktes mitt under Orions och Aldebarans, Sirius' eller Sydkorsets stilla vandring på nattens mörkblåa dok. Då räddes de och trodde sig däri höra rösterna av vissa bortgångnas andar. De döda nämligen, som dött barnlösa och ej överlåtit sin själ till något efterlevande väsen. Dessa andar befolkade underjorden --- dit Kibstre sjönk för att om morgonen återvända.

Men arbetet tog Carl Modig fången till hela hans själ, och han tyckte sig aldrig kunna offra något av sin tid till detta --- han --- kungen, kejsaren, hövdingen --- eller vad han skulle kallas --- av Selenedalen hade var minut av den långa dagen helt och fullt upptagen och endast ordspråket:

Kl mtrk ka Kibstre --- så oberäknelig som Mittsjön, påminde honom till slut om denna ocean, som han förr eller senare borde giva sig tid till att noga undersöka.

Tillsammans med Nina satt han en kväll i det första hus, hans residens, som han låtit de nu så flitiga seleniterna uppföra av soltorkad lera, inmängd med rotträdets vattenbeständiga sav och vid skenet av en lampa, fylld med pingvinfett, en utmärkt lysolja, ritade han något på ett papper.

--- Se här, min Nina, här är vårt rike på ett ungefär.

Hon betraktade ritningen, som var gjord i relation till jordiska trakter och han fortsatte:

--- En halv cirkelring, bestående av två terrasser och början till den tredje vid isgränsen. En bredd hos cirkelringen som avståndet från Vänerns södra spets till Sassnitz eller från Stockholm till Malmö, vilket du vill. Yttre gränsen är hela 2,000 kilometer lång mot käglan och den inre gränsen samt den åt norra och södra bergskedjorna tillsammans 1,800 kilometer. Det har en löjlig form, mitt rike. Precis som en äppleskiva från vilken man skurit bort kärnhuset.

Nina skrattade.

--- Vid X i öster kommo vi neddalande, fortsatte hennes man. Och längre tyckas vi knappast komna än hit --- i alla fall inte ännu på en tid. De där bergskedjorna i norr-söder, som skära alla terrasserna, får jag vänta med. Ingen selenit orkar bestiga dem, ensam vill jag ej göra försöket, och du, du skall ju snart skänka Selene en ny mänsklig varelse --- återstår då havet --- Kibstre.

--- O, nej, utbrast Nina förtvivlad. Jag har hört så förskräckligt om Kibstre --- res ej.

--- Men på andra sidan bergen och sjön finnes ett lika stort land som här --- precis lika stort.

--- Och det vill du också lägga under din spira?

--- Ja visst.

--- Men räcka då ej dessa 60,000,000 seleniter, som här finnas, till för oss?

Carl skrattade.

--- Åjo, det kan ju tyckas så, sade han. Och jag får väl giva mig till tåls så länge.

I residenset fanns allt, som kvarlämnats på skogsplatån, nu samlat på lager.

Och härifrån ledde Carl allt arbete.

Hur det gjordes?

Hur seleniterna blevo gruvarbetare, snickare, jägare, metallurger, husbyggare, ja, till och med sångare och skådespelare, målare och diktare --- ja --- slå upp i de äldsta av jordens kulturhistoriska skrifter --- där står det att läsa.

Carl Modig började med små medel, primitivt och enkelt.

Han smälte till exempel järumalm i gropar i jorden, som jordens vilda stammar ännu göra det --- men 60 millioner villiga, intelligenta människor samlades om en enda sats, den, att arbete befordrar trevnad och glädje, och allt gick fort och hastigt framåt.

Lilla Luna föddes, och Carl och Nina kände sig hava nått högt på lyckans stege.

Åren svunno --- tolv måndagar och tolv månnätter voro ett jordeår, en tidräkning, man även här måste följa, ty zodiaken var ju densamma, och Orion i zenit inledde varje nytt års ankomst. Sedan följde man Djurkretsen runt intill dess att Orion åter stod i zenit.

--- Så tacksamma människor för arbete har vår jord aldrig ägt.

De hade insett det förnedrande i sin förra tillvaro mitt i en värld där allt arbetade och verkade --- och de fruktade nu i sin nya lycka, i arbetets, intet annat än att åter falla i nirvana.

Och Carl Modig gav sina undersåtar en ny religion. Så talade han ibland i sina föredrag:

--- Alla jordens religioner hava ett mycket naivt begrepp om livet efter detta. Jag kan bedöma det, ty endast jag har besökt en av deras »himlar». De säga alla, utan undantag, att det efter jordelivet kommer en tillvaro av evig frid och evigt enahanda, och vissa religioner kalla det nirvana, andra himmel eller giva det andra namn. Och dock är intet säkrare, än att den ledande kraften, den ende Guden, som härskar över allt, icke önskar latmaskar i sin himmel, och att han helt säkert heller ej har i den grad gott om utrymmet, att han håller en hel stor rymd för de sysslolösa själarna. Gav Han dem tankens himlaborna gåva, muskelus krafter och de fem sinnenas förmåga att uppfatta och njuta av allt skönt, som av arbetet dubbelt förskönas, så låg det en mening bakom. Och denna den Högstes mening står skriven bland stjärnornas myllrande härar, där de tåga i gnistrande majestät på den kristallklara rymdens bakgrund. Han vill genom kunskap om naturens hemligheter och arbete efter vars och ens anlag --- dana själen för det behov, Han har av den för den oändliga evigheten. Men detta arbete kan vara stort eller smått. Den, som fått stora gåvor, har ett stort ansvar. Den som fått de mindre ett mindre. Det finns de som kunna göra ett stort arbete utan händers verk såsom en glad min åt de sorgsna och tusen andra slag av arbete --- var stjärna på himlapällen har sitt arbete --- det kan läsas ur den gyllne skriften, skriven av glimmande stjärnor på rymdens oändliga dok.

Så talade Carl Modig.

Och folket trodde hans ord.

Ty de föreföllo honom som sprungna ur deras egen själ, så fulla av förstånd och klokhet voro de. Tiden gick framåt.

Uppe i skogsterrassen bodde seleniter. Och där reste sig hus efter hus, by efter by, stad efter stad.

Med hänsyn till byggnadsarbeten hade man i Selenedalen en oerhörd fördel mot vad vi hava på jorden: tyngden och terrasserna.

Genom vikt och motvikt ordnades mellanstationer nere vid terrassfoten och uppe vid brantens början tågbanor, som automatiskt förde personer och varor ned och upp. Ett par tåg, anordnade på samma sätt som Carl, Nina och professor Lowell gjort vid nedfrakten av deras effekter från övre snöterrassen till skogsplatån, åstadkommo ett ypperligt samfärdsmedel.

Vattenfallen uppdämdes och reglerades, och, allt eftersom tekniken inom arbetet skred fram, kunde allt fabriceras som vid ingenjörens avresa från jorden var honom bekant.

Men då hade 10 hella år gått under ivrigt arbete av 60 millioner seleniter.

På årsdagen meddelade Abtra, som fått sig ett viktigt arbete anförtrott:

--- Mästare, Tsfj, tunneln blir färdig i morgon.

Carl Modig jublade.

Det var tunneln som han givit order om skulle sprängas genom norra bergskedjan alldeles där bergskedjan höjde sig vid den heta terrassen --- på tre år hade således detta arbete fullförts --- ty för så länge sedan påbörjades det.

Den stora dagen var just nu inne, då han äntligen finge beträda Selenedalens västra del och fördubbla sitt rike som han trodde.

Så lata, så litet kunskapstörstande, så förslappade hade dessa seleniter fordom varit, att ingen tänkt på att söka sig över bergskedjorna och se in i det andra landet och nu, sedan deras energi väckts, hade de ej haft tid. De hade arbetat utan en dags uppehåll i 10 års tid.

Carl Modig hade glömt den sjunde dagen --- som erfarenheten visat vara en välbehövlig vilodag.

Han hade glömt, att medan sommaren, ljusets tid, på jorden är all naturens stora arbetsdag, så är vintern med dess snötäcke vilans, och denna är nödvändig.

Men Carl Modigs rastlösa själ hade aldrig kunnat fördraga söndagar.

Både Nina, han själv och lilla Luna, nu 9 år gammal, talade emellertid nu seleniternas språk fullkomligt flytande.

Kibstreoceanen hade Carl Modig flera gånger besökt.

Dess vatten var salt, oerhört salt, och det visade sig vara sant, att havet verkligen drog sig tillbaka mot aftonen, stod högst om middagen och om kväll och morgon tycktes vara alldeles försvunnet.

Ibland mitt på middagen, då vattnet stod som högst hände det att väldiga, ohyggliga svallvågor alldeles oberäkneligt uppstodo och att de sköljde långt in över land.

På detta sätt gjordes en stor sträcka av stranden alldeles obeboelig.

Och här gjorde Carl Modig samma upptäckt, som författaren av denna bok gjort i jordiska hav --- beträffande den mystiska sjöormen: helt enkelt svallvågor sedda på tvären, när solen står bakom åskådaren och havet i övrigt är spegelblankt.

Dessa väldiga »sjöormar» som alltid, liksom de jordiska, sågos på tvären, hade väckt mycken fasa hos selenitema, vilka döpt fenomenet till Kibstrejiskt --- mittsjöodjuret.

Nu rustade sig emellertid Carl Modig till att besöka tunneln i norra bergen.

Han beslöt sig för att välja den dag, då han beträdde Selenedalens terra incognita, den västra halvan av heta gördeln till att rätta på missförhållandet mellan arbete och vila --- han skulle proklamera att årets första luniad skulle vara vilans. Detta innebar en vilodag var tolfte dag. Det kunde sannerligen räcka för varelser som slöat och drömt ett helt, långt liv.

Enda svårigheten vore antagligen, att seleniterna själva icke ville --- ---

Sådan kärlek hade de fått till arbetet som sådant.

Var och en selenit, som utförde ett honom anförtrott arbete, var så stolt över att vara en kugge i världsmaskineriet, som hade han trott, att hela världen med alla dess rullande klot skulle stanna om just hans lilla kugge ej var riktigt smord och inpassad i maskineriet.

Seleniternas höga intelligens, som sade dem att brott och fel straffa sig själva, gjorde att sådana ej alls förekommo i Selenedalen, och det varma bältet blev snart nog, med åren, de gamla svagas uppehållsort liksom de som i arbetet tillskadekomnas rekreationsplats --- Selenedalen började starkt att närma sig något, som kunde benåmnas »himmel redan på jorden».

Nativiteten hade ökats betydligt, sedan de sköna selenitiska kvinnorna funnit, att deras arbete i hög grad kunde fördelaktigt användas till barnens uppfostran. Men mera land behövdes för det uppväxande släktet --- gott, tänkte Carl Modig, det finns på andra sidan bergen.

Den jordiske ingenjören genomgick än en gång i tankarna de svårigheter, som en gång, för många år sedan, varit för honom förknippade med att få en förklaring på varför Selenedalen avskars av denna besynnerliga bergskedja, gående i norr och söder.

Månen hade ju i alla fall den likheten med jorden, att den vände sig om sin axel, som stod norr-söder, och vände sig från väster mot öster 12 gånger om året medan jorden vände sig omkring sin axel som också stod norr-söder, med en hastighet av 365 gånger om året.

Och jordens flesta höga bergskedjor gå verkligen norr-söder. Uralbergen, Kölen, de väldiga bergskedjor som från Alaska i norr genomdraga både norra och södra Amerikas västliga kuster mot Stilla oceanen.

Ja, kunde man se jorden från månens jordvända sida, skulle man helt visst se dessa väldiga berg likt en sammanhängande linje dela jorden från pol till pol.

Nå, detta var en förklaring.

Men det gavs också en annan.

Uppe i norra Ishavet, långt uppe i nordliga Norge, visste Carl Modig, att det mångenstädes sticker ut sandrev rätt över en fjord. I sådana fall --- dessa näs benämnas ofta »öskarnäs» på grund av deras likhet med ett jättestort, upp- och nedvänt öskar --- i sådana fall flyter alltid en flod ut i den innersta delen av fjorden. Och näset sticker ut tvärs över fjordriktningen. Det är här den inrusande havsfloden mötes av det utfallande flodvattnet - en död linje. På samma sätt måste det hava varit i Selenedalen. När Kibstreoceanen, stor och väldig, övertäckte hela ytan, alstrade solen vid sin gång en väldig ebb och flod, och där, just på linjen norr --- söder --- tvärs över Kibstre, där var det lugn, som svarade till de nordeuropeiska »öskarnäsen». Just efter denna linje hade faktiskt bort bilda sig en bergskedja --- och den fanns där även.

Det hade varit en timme, fylld av triumfens söta glädje, när Carl Modig bevisat detta förhållande --- hans teorier om instörtningarnas relation till varandra på jorden och månen vann allt mera och mera i styrka.

Nina hade, när hon hörde, att Carl skulle draga genom tunneln och äntligen nå »Västerselene», haft en underlig dröm.

Hon drömde, att hennes man där borta skulle undfå en idé, som skulle göra det möjligt för henne att meddela sin gamle far, som väl ännu sörjde henne som död --- att hon icke bara levde, utan även befann sig utmärkt väl.

Då hon berättade sin man denna dröm, skrattade han och sade:

--- Ja, du kära, det skulle vara en underlig idé! Att begiva sig härifrån till den kalla isöknens mitt på andra sidan först och främst, att sedan därifrån utslunga en projektil --- vilket förslag.

--- Slunga den i båge härifrån, så att den susar runt månen och på dennas andra sida fortsätter mot jorden ---

--- Det sättet är i alla fall otänkbart, Nina. Men din tanke skall jag ej glömma --- kanhända yppar det sig snart ett eller annat tillfälle att realisera den --- vi hava ännu ej kraftigare sprängämnen än det vanliga krutet --- och jag vill icke, för att ej inleda seleniterna i krigets frestelse, heller framställa sådana --- men vi få se, vi få se.

En sak hade Carl Modig, bland många andra, fullständigt tillämpat i Selenedalen, något som ej hade sin motsvarighet på jorden: han styrde sin värld ensam.

Hela Selenedalen var världens förenade stater, en själ, som ledde, en vilja, som rådde.

Han hade insett, hur slätt jorden skulle stå sig om en invånare från en annan planet ankomme till Tellus och bad att bli »förd inför jordens överhuvud». Det fanns intet. Jordborna ha glömt det viktigaste, att anskaffa en representant utåt. Den främlingen från en annan planet skulle framkalla ett världskrig, ty varje monark ville vara jordens översta chef och varje monark ville förhindra samtliga andra att bliva det. Ännu har ingen kommit till jorden med denna fråga men ve telluriterna när han kommer.

I Selenedalen skulle han visas till Carl Modig.

Och av honom få veta mycket om jordens dumma administration. Hur skogarna avverkas i vinningslystnadens tjänst och göra klimatet kallare, hur gruvorna tömmas med vansinnig hast, hur allt utan beräkning förödes.

Intet av allt detta lät Carl Modig komma sig till last.

Skogarna sparades så mycket som möjligt, ty försvunno dessa med sin aromatiska doft, var Selenedalen dömd till en snar undergång genom kylan. Bergens metaller användes med förstånd --- och den femtonårige Plkti, en selenit med fenomenala gåvor uppfostrades redan nu till Carl Modigs blivande efterträdare --- om detta skulle behövas förrän dödliga beräknade det.

Allt var ordnat på bästa sätt i Selenedalen, vårt planetsystems sannskyldiga paradis.