Tvenne dagar efter årsdagens festligheter stego Carl Modig och doktor Jurell ned i underjorden.
Det vill säga: de stego icke ned, utan firades ned i en tunna, som sakta och varligt hissades ned i djupet.
Bägge voro de försedda med respiratorer framför näsa och mun och med syrebehållare på ryggen.
Annars är det troligt, att de skulle känt sig högeligen illamående av den sura, obehagliga stank, som rådde nere i den urfrätta håligheten.
De buro var sin lampa, av typen »Davys säkerhetslampa» som användes i stenkolsgruvor för att undgå faran av gasexplosion. Den i håligheten kvardröjande vätgasen kunde nämligen vara minst lika explosiv som någonsin gruvgasen i stenkolsgruvor --- i all synnerhet då den var blandad med luft från ventilationen.
Tunnan sänkte sig sakta ned.
Äntligen tog den törn och bottnen var uppnådd.
På densamma kändes ett otäckt, slipprigt mudder, alldeles svart och inmängt med kvarstående järnvitriol.
Doktorn sträckte ivrigt ned armarna i det svarta »joxet», som dess namn på fackspråket lyder. Han grävde och grävde. Han ville känna om de där stora diamanterna han drömt om voro att finna på bottnen, djupast.
Men grymt besviken och med bittert svidande fingrar måste han sluta sin undersökning.
--- Lurad! utbrast han, så att det gav eko i bergakungens hallar där nere.
Modig skrattade och tog även han av respiratorn så att munnen ett ögonblick blev fri.
--- Nå --- nå! Vi få nog gå till väga på annat sätt. Jag skall nu taga upp en spann som prov och analysera den, få vi se vad detta jox innehåller --- det förefaller mig, efter tyngden att döma, att vi i alla fall få lön för mödan även om vi ej finna diamanter. Men fy vilken stank, slutade han och satte snabbt på sig respiratorn igen.
Doktorn brummade men gjorde detsamma.
Uppkomna, svarta som sotare, skyndade bägge till laboratoriet.
Modig torkade litet av det mörka joxet. Det var rent kolsvart.
Så lade han litet av det torra ämnet på ett papper och strök sitt knivblad mot det i det han hårt tryckte bladet mot pulvret.
Detta bakade ihop sig och en blank gul yta, starkt glänsande, kom till synes.
Guld, sade Carl Modig. Jag anade det. Guldet är mycket utbrett i universum. Och även det är --- liksom diamanterna --- olösligt i svavelsyra.
--- Vi --- vi --- vi vadade då i guld där nere? Ja visst.
--- Ja visst.
--- Men Carl! Det var ju underbart. Det måste vi rädda --- var enda kilo.
--- Ja, lita på det du.
Och Carl Modig gav sin närmaste man, ingenjör Josef Smitt, följande order:
--- Låt några arbetare med borstar och byttor göra ren hela håligheten. Det svarta joxet samlas i cisterner. Du själv mäter upp hålet och ger mig fortast möjligt en skiss över dess utseende. Har du förstått?
Nästa dag lämnade Smitt Modig en skiss över hålet.
Av denna framgick det, att väggen mellan de båda håligheterna i verkligheten var så gott som bortfrätt.
Carl Modig studerade skissen.
--- Gott, mumlade han, jag är färdig. Smitt! Vill du sammankalla
alla --- jag har något att säga.
