Hur var fick sin käresta : Dramatisk framställning i två akter / 7 (1910) Author: Edit Wahlbeck Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hur var fick sin käresta

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Andra akten.

Några timmar senare. Scenen utgör en skogsplan
med några mossbelupna stenar. En gångstig leder in på
scenen från skogen i bakgrunden. Eva och Elisabet komma
vandrande på gångstigen. Eva gråter.

Elisabet. Vad skall du lipa för såna åbäk!
Fy, som de kråmade sig! Vad tro de sig vara?

Eva (snyftande). När jag knappast fick dansa
en dans, fast musiken spelade upp flera gånger,
medan vi voro där. Och Axel, som annars jämt
löper efter mig, nu gick han rakt förbi mig för att
bjuda upp stadsflickorna. (Eva sätter sig på en sten).

Elisabet. Men de blevo allt flata nu, både din
Axel och min Fredrik, när vi gingo vår väg. De
trodde nog, att vi skulle vara där till slut, så
skulle vi fått efterslängarna. (Kastar på huvudet).
Pytt också! Dem kunna de spara åt de andra. —
Vi löpa undan. Kanske har det samma verkan,
som småskollärarinnan talade om senast. (Går fram
till Eva och klappar henne på axeln). Nu skall
du icke gråta mera. Jag skall få dig att skratta
ännu, skall du få se!

Eva (alltjämt snyftande). Jag kan ej skratta
och vara glad mera.

Elisabet (skrattar högt). För såna pojksnobbar.
Vänta nu en stund — skall du få se, huru de söta
gossarna ta sig ut, när de riktigt kråma sig.
(Springer ut).

Eva (upphör småningom att snyfta, sjunger):

                Mel.: Över skogen, över sjön.

Ack, hur kärleken är skön,
när den hjärtat väcker;
men — hur grym — när ögats bön
gossens glöd blott släcker.

O, så ljuv är skogens frid,
här sin tår man gjuter,
drömmer om den flydda tid,
man ej mera njuter.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>