Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
niskan, liksom hon är delad i kropp och själ,
tillhör jorden lika väl som himmelen, och han
ingick en kompromiss med sig sjelf, som gaf
hans samvete lugn, — sex dagar i veckan arbetade
han på de jordiska, fåfängliga tegarne, men den
sjunde dagen plöjde han och sådde i
menighetens själar.
Och Signe, hon, som följt honom på hans
vandring: — Hon hade följt honom såsom den,
som vet sig icke gå sin egen väg, som trampar
i en annans fotspår, under det obanade stigar
locka på sidorna. Så länge vägen burit uppföre,
hade hon måst uppbjuda alla sina krafter, äfven
hon, hon hade sträfvat och klättrat, gått med
blödande fötter, men utan att klaga, stängande
bitterheten inne i sitt hjerta. Hon hade gått så
länge, tills det blifvit en vana, och hon hade
understödt honom, hvars väg hon gick. Men
då han der uppe på höjden känt sig
upp-fyld af himmelens närhet, under det han med
sina blickar smekte det landskap, som utbredde
sig vid hans fötter, hade hon stått och
betraktat det med tomma, likgiltiga blickar, såsom man
betraktar en annans egendom, som man icke vill
ega. Och då han med ett barns lystnad sprang
ner i dalen, som öppnade sina armar mot honom,
lät hon sig glida ner utför sluttningen, matt och
viljelöst, — endast kännande ett visst behag
i att slippa anstränga sig, få sjunka mjukt
och sakta.
Volmers död hade endast gjort ett
öfver-gående intryck på henne. Han hade kommit
så långt ifrån henne under de sista åren, äfven i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
