Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
oändlighet, som då man befinner sig midt på ett
stormande haf. Öfver den hvälfde sig himmelen,
rodnande mot östern, och där stod solen, röd och
stor af morgonluftens dunster, liknande en blank
kopparskifva.
Då han åter kommit ned till henne, sade han:
»Nu stå våra namn förenade där uppe, och
ingen vet det mer än vi, ingen kan se dem mer
än solen, som lyser på dem hvar morgon. Och
om många, många år, då vi båda länge sedan äro
döda, komma de att fälla trädet, och då kanske
någon får syn på de båda ärriga bokstäfverna
och undrar, hvilka det var som älskade hvarandra
så högt att de måste rista sina namn i trädens
toppar. Säg, tror du inte det?»
Hon nickade, tankfull, med glänsande ögon.
Hon tyckte att detta var den vackraste dikt
hon någonsin hört, och hon räckte honom sin
mund, tacksam för att han kunnat finna en sådan
tanke.–-
En annan gång fattade han båda hennes
händer, förde henne till en sten och sade i
befallande ton åt henne att sätta sig. Hon såg
förvånad på honom; han upprepade sin
befallning med leende min. Fortfarande undrande
lydde hon då, han lade sig på knä framför henne
och med armarna i hennes sköte, sitt ansikte
vändt upp mot hennes och sina blickar sänkta i
hennes, började han tala:
»Jag älskar dig!» sade han. »Dina ögon
äro det underbaraste jag någonsin drömt om,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
