Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 8
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 207 —
satt beständigt vid hennes bädd, upptagen af att
vårda henne, smeka henne och på samma gång
öfverlemnande sig åt sina sjukligt öfverretade tankar.
Hon hade en förnimmelse af att hennes lif
på ett vigtigt sätt blifvit förändradt; att något nytt,
underbart gått upp för henne. Ibland måste hon
hejda sig i detta djupa, tunga drömmeri och fråga
sig sjelf: »är det jag som tänker så? Är det mig
detta händt?» Hon genomfors då af den högtidliga
förvåning vi erfara, när en aning, som vi, ofta
omedvetet, burit inom oss, plötsligen blir verklighet
och uppenbarar för oss våra innersta tankar. Och
Caroline hade hela denna sista tid dunkelt anat,
att någonting, en omstörtning, en förändring som
hon sjelf frammanat, för hvilken hon sjelf bar
skulden, väntade henne... |
Hon grubblade äfven öfver sig sjelf och sin
karakter. Hon försökte att blicka in i sig, som
hon förr aldrig gjort, och att klart och opartiskt
afhölja denna inre verld. Men det var som att
forska i något oändligt, ständigt skiftande och
outredbart. Den ena tanken framsprang ur den
andra, — och när hon trodde sig ha funnit en
känsla, som hon klart och bestämdt kunde kalla
god, såg hon hur den med en nästan osynlig tråd
sammanhängde med en annan känsla, af hvilken
den grumlades och förstördes. Hon försökte atti
detta vimmel återfinna grundtonen af sitt väsen, men
hennes blick blef osäker i detta själens skumma,
outgrundliga djup.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
