Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 7
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 192 —
»Kanner ni baron Dentow?» fragade Caroline,
som tyckte sig märka ett visst intresse på fröken
Stjernes ansigte.
»Åhja, något. Mina föräldrar och hans voro
närmaste grannar under flere år. Jag såg honom
ofta som barn.»
Caroline darrade af nyfikenhet och ifver. Tusen
frågor strömmade till hennes läppar, men oredigt
och häftigt, så att hon ej kunde få fram en enda.
»Ni... ni... sag honom,» stammade hon
slutligen och fingrade nervöst på sitt broderi.
»Ja. Stackars gosse, han ingaf mig alltid ett
djupt deltagande!»
»Hur sa?...»
» Åh, han hade icke något lyckligt hem. Hans
mor var en god och älsklig varelse, men temligen
enfaldig. Fadern deremot var ett briljant hufvud
— och en briljant egoist. Han satt mest i sitt
rum och studerade och tog ingen notis hvarken om
hustru eller barn. Jag tror inte att sonen under
hela sin barndom inhemtade mer än en lärdom af
sin far, — och det skedde praktiskt, inte teoretiskt,
— den, att om han blefve gift, var det både hans
rättighet och skyldighet att lära sin hustru att lyda.»
Alla skrattade.
»Har ni icke på senare åren återsett honom?»
fortsatte Caroline, utan några vidare försök att
dölja sin ifver.
»Nej, det har jag inte. Sista gangen jag sag
honom var han en nittonars yngling, och jag maste
bekänna att han till det yttre var den mest
TRAARNE
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
