Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 7
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 166 —
att hon ej kunde emottaga honom. Hans drag
blefvo ännu blekare och hårdare än nyss, och hon
såg hur hans hand omärkligt darrade, medan han
öppnade sin plånbok och tog fram ett visitkort.
Hon måste trycka näsduken till sina läppar för att
qväfva en snyftning som ville bryta fram; ingen
hämndlust, ingen bitterhet fans längre hos henne,
med denna häftiga skiftning i stämningar, som är
egendomlig för ett rikt känslolif, tyckte hon nu
att hela hennes varelse upplöste sig i kärlek och
ömhet.
Baronen lemnade betjenten sitt kort.
»Framför min helsning till fru Ekestam,» sade
han, och det föreföll Caroline, som om denna
helsning vore ett farväl för alltid. Hon såg äfven
att han vände sig mot salongsdörren och kastade
en blick dit in, som när man betraktar ett ställe
för sista gången.
Då betjenten stängde dörren efter honom
gjorde hon ånyo en rörelse, för att springa fram
och kalla honom tillbaka, men liksom nyss kände
hon sig förlamad och bunden. Hon skulle kun- |
nat gifva sin ena hand, för att ej ha uttalat |
dessa olycksaliga, afvisande ord, hvilka nu föreföllo
henne ofattliga och vansinniga, men hon kunde ej
offra honom sin stolthet och värdighet. Hon stod
orörlig qvar i mörkret, lyssnande på tamburdörrens
smäll, som hon tyckte ljöd likt ett oåterkalleligt
afsked, och pressade krampaktigt händerna mot
bröstet; derinne vredo sig de ångestfulla och bittra
känslorna omkring hvarandra likt ormar.
RE
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
