Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 7
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 161 —
då hon stod vid fönstret och tänkte på Dentow,
såg hon häri ett godt förebud och var hela dagen
vid ett öfverspändt gladt lynne; om hon en afton
hörde en hund tjuta, tog hon detta som ett
tecken att baronen var sjuk, eller att någon olycka
händt honom, och hon försjönk i ett svårmod, som
merendels till slut tog utbrott i en häftig gråt.
Baron Dentow hade ånyo blifvit illamående så
att repetitionerna hos von Lindens tills vidare voro
instälda. Caroline tyckte att som det nu var
kunde hon ej längre uthärda; orimliga planer om
att skrifva till honom, att bedja honom om ett be
sök, genomflögo henne beständigt, men blefvo ej
utförda.
Så kom årsdagen af hennes bröllopsdag. Den
brukade alltid firas med en liten middag, och Caro
line ville göra så äfven i år. Gerhard hade dess
utom sagt, att han en af dagarne önskade se några
herrar hos sig, och Caroline begagnade tillfället
att anordna denna middag på deras bröllopsdag.
Hon vaknade upp ur sin lojhet, försökte att göra
tillställningen så fin och treflig som möjligt och
att vara en glad och älskvärd värdinna.
Hon lyckades äfven häri; det hela gick ut
märkt bra, Gerhard var vid ett strålande lynne,
ty han tyckte mycket om mat och fina viner och
kunde under inflytande deraf blifva den ange
nämaste värd och den qvickaste sällskapsmenniska.
Han hade dessutom ännu ett skäl att känna
sig belåten. Han såg nemligen i dag som sin gäst
en arkeologisk vetenskapsman, en tysk professor,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
