Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 3
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 52 —
har... inom sig... har de svaraste qvalen...
och att de äro så mycket svårare, då allt är bra
till det yttre... och verlden... menniskorna fordra
att man ska’ vara glad och nodjd... Du_ tror
kanske att jag ä’ lycklig... derför att jag har ett
präktigt hem, derför att jag roar mig, derför...
derför ... du tror att en qvinna sådan som jag,
är nöjd med de smulor af kärlek du kastat åt
mig? Du misstar dig, du misstar dig... man står
i längden icke ut med att hungra, som jag gjort,
det kommer ett ögonblick då man mättar sig...
då man fyller tomheten... och det ögonblicket
har kommit för mig... Gerhard... det har kom¬
mit... min karlek, som du ej ville ha, har jag...
o min Gud... ser du, nagon annan... det maste
komma någon annan... komma ett ögonblick...
Hennes sinnesrörelse blef allt häftigare och
häftigare; bröstet gick i korta, flämtande andetag,
och hennes afbrutna, osammanhängande ord öfver:
gingo slutligen i en häftig gråt.
Gerhards ansigtsuttryck hade under Carolines
tal förändrats från förvånadt till upprördt, utan att
dock det otåliga, nästan retliga draget kring mun¬
nen utplånades derifrån. Han lade bort cigarren,
reste sig upp och faltade Carolines ena arm.
»Lugna dig, mitt barn,» sade han viinligt, i
det han förde henne fram till soffan och sjelf sätte
sig bredvid henne, »försök att lugna dig, så skola
vi sedan tala sansadt och förståndigt.»
De sutto en stund tysta. Caroline höll ansigtet
doldt i händerna, hennes snyftningar upphörde sa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
