Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mot sitt knä, och betraktade en på väggen midt
emot hängande tafla så ihärdigt och noggrannt,
som om han varit sysselsatt med att taga notiser
till en utförligare konstkritik. Flere gånger ämnade
han stiga upp och taga afsked, men det var honom
omöjligt att lemna denna plats vid Carolines sida,
från hvilken han, utan att direkte se på henne,
dock skymtade hennes ansigte och lyssnade på
hennes melodiska stämma, som ljöd likt musik
bredvid öfverstinnans hårda, skorrande röst.
Slutligen steg han upp, tog afsked af Adèle och Caroline,
bugade sig för de begge andra damerna på ett för
honom egendomligt, artigt, men högdraget sätt, och
lemnade derefter rummet. Bernfelt gjorde också
min af att gå, men Adèle lyckades genom en skicklig
manöver, en blixtsnabb, befallande hviskning:
»stanna!» förmå honom att dröja.
Öfverstinnans ansigte hade nu återfått sitt
bistra drag, och Adèles upprörda fantasi tyckte sig
i hennes ögon läsa ett hånfullt: »inbilla er inte
att ni ska’ kunna vinta ut mig!» Samtalet tynade
mer och mer, och stämningen sjönk till fryspunkten;
Adèle var så nervös, att hon utan minsta
anledning allt emellanåt började skratta på ett sätt, som
mycket erinrade om qväfd gråt, löjtnanten
besvärade sig icke med att underhålla
konversationen, Eleonor teg hela tiden, utom då hon någon
gång upprepade moderns sista ord, Caroline var
tankspridd, och öfverstinnan såg mer och mer ut
som personifikationen af en förolämpad dygd eller
en hämnande rättvisa. För hvarje yttrande hon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
