Ingen fladdrande flock besökte de prunkande festbord.
Och hvi svälde för solens eld den saftiga drufvan?
Ingen tunga läskades än af den ljufliga drycken.
Stum stod lunden, fogel ej sjöng från de gungande grenar;
Stum stod hela natur’n: en vålnad, drömmande, mållös;
Men då hördes från höjden en röst: ”Upp, slumrerska, vakna!
Andas och känn och njut!” Nu föddes den väldiga djurverld:
Tredje riket; på skapelsens verk den strålande kronan.
Vatten och land nu fyldes af lif: i det ändlösa hafvet
Tumlade silfrade skaror kring, i vexlande former.
Högt emot polens ring, bland berg af staplade isar,
Vältade tunga Hvalar sig, likt rörliga klippor,
Sprutande opp kaskader af skum ur den brusande vågen.
Och i de varma tropikernas krets Gullfiskarnas svärmar
Sköto som blänkande pilar fram genom grönblåa böljan,
Döljande sig i korallernas skog — perlsnäckornas lunder —
Undan de jagande Hajarnas gap och Polypernas armar. Ingen tunga förmår att nämna de slägtena alla,
Som uti vattnen bo. Ej sjö, ej ström eller källa
Fins, i hvars djup ej vimlar en mängd af alstrande väsen.
Och uti luftens haf — de fjädrade seglarnes verldshaf,
Alla de vingade slägtenas hem — hvad lif utan ända!
Här mot himmelens hvalf sig höjer den kungliga Örnen;
Der, från fjällarnas topp, Kondoren, stark som en stormvind,
Störtar på rofvet ner. Här seglar böljornas drottning,
Svanen, snöhvit, gungande fram, som en vårsky på vågen;
Der, uti vindlätt färd, de täcka Laridernas[1] skaror |
