Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
magra ansigtet stiger som en lång, svag dyning af
lifvet; och det lägger sig en färg deröfver som
sol-nedgångsskimmer på snö. Hon ligger så en stund;
sä fortsätter hon:
«Var det jag som gaf? Var det mitt, som jag
gafp Var det alltsammans bara ni och jag? Eller
var det icke hela det stora lifvet sjelft, som bröt sig
i våra små öden och i oss dref sitt eviga spel af
taga och gifva, af undergång och förnyelse? — Jag
vet inte. Det enda vissa är blott det ena, att ni
skall lefva och att jag skall dö. Det andra är
alltsammans en gåta.»
Hon reser sig och skrider långsamt upp mot
huset. Han följer efter, utan att hon synes änsa
det, — stum och som en sömngångare. När de nätt
upp till verandan och hon redan står på nedersta
trappsteget, vänder hon sig om till honom med ögon,
i hvilka allt åter slocknat, och med ett ansigte, hvari
allt uttryck slätats ut.
«Adjö,» säger hon tonlöst och likgiltigt, i det
hon räcker honom en slapp, kall hand, som hon
genast drager till sig igen, går tungt och tyst uppför
trappan och in genom dörren, hvilken ljudlöst sluter
sig efter henne.
Han står kvar dernere, står och står, som om
han väntade något, väntade att vakna upp ur något,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
