Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nionde Sången. Beskickning till Achilles
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hvilka i ära och kraft och i härlighet äro långt större.
Dessa med heliga löften likväl och med rökelseoffer
eller med offerånga och vin af de dödlige blidkas,
allt under böner, så ofta sig en har förbrutit och felat.
Bönerna äro ju döttrar af Zeus, allhärskande guden,
halta och rynkiga barn, som med skygga och bäfvande blickar
vandra bakefter i brottets spår och sörjande skrida.
Brottet är hurtigt och lätt på sin fot och därför dem alla
lemnar bakefter sig långt och hinner att öfver all jorden
göra åt människor ondt; men helande följa de efter.
Den som då vördnadsfullt Zeusdöttrarna kommer till mötes,
honom välsignelse rik de beskära och höra hans böner;
men den som afslår hårdt och de heliga visar ifrån sig,
honom klaga de an hos sin fader och bedja, att brottet
måtte ledsaga hans fjät, tills plikta han fått med sin skada.
Därför, Achilles, låt äfven hos dig Zeusdöttrarna fromma
njuta den vördnadsgärd, som hvart ädelt hjärta dem ägnar.
Ja, om Atriden ej bjöde dig bot och dig lofvade större
gifva med tiden, men härdade fram i sin häftiga vrede,
aldrig jag både dig då att kasta din vrede ifrån dig
och att argivernja skynda till hjälp, så behöfligt det vore.
Nu både mycket han bjuder dig strax och mera med tiden,
och för ,att bedja dig sände han hit de ypperste männer,
valda ur hela achaiernas här, och som äro dig kärast
bland argiver. Låt icke nu dem förgäfves ha talat
eller gjort vandringen hit! Men förut var din vrede ju skälig
Sådant om forntidshjältarne ock våra sägner förtälja,
hurusom mången af dem blef gripen af sjudande vrede,
men lät sig ändå med vänliga ord och med skänker försona.
Själf jag en händelse minns, som ej nyss, men för längesen timat,
alldeles noga och skall den för er, mina vänner, berätta.
Jo, det var så, att kureternas här och aitolernas kämpar
lågo i strid omkring Kalydons stad och förgjorde hvarandra;
tappra aitolernas folk det tjusande Kalydon värjde,
medan kureternas folk däremot ville staden förstöra.
Detta aitolernas ve guldtronande Artemis vållat,
harmsen på Oineus kung, som ej skördeoffer åt henne
bragt på sin bördiga mark, ty enhvar af de evige gudar
njutit sin festhekatomb, men ej hon, Tordönarens dotter —
om han det glömt eller aldrig betänkt, men han felade svåra.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
