Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Femtonde Sången. Telemachos' hemresa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Ty deras fräckhet och våld ha ju ända till himmelen stigit.
Tro mig, ej sådana karlar det är, som de herrarna tjäna,
utan det ynglingar är uti finaste mantel och livrock,
sköna till anletsdrag och prydda med glänsande lockar,
sådana passa dem upp, och de blankpolerade borden
digna av rätter, av bröd och av kött och av glödande vinet.
Därför stanna du bara, min vän! Du är ingen i vägen,
varken mig själv eller någon av dem, som under mig äro.
Och när Ulysses’ älskade son blott kommer tillbaka,
får du av honom helt säkert en dräkt, både mantel och livrock
och han förhjälper dig hän, dit det lyster ditt hjärta att fara."
Honom svarade då den mångförslagne Ulysses:
"Måtte, Eumaios, så högt Allfader Kronion dig älska,
som jag det gör, då du slutat för mig min jämmer och irrfärd!
Ingenting finnes för mänskan så svårt som att flacka beständigt;
ty för den fasliga magens skull får man lida så mycket,
när man skall irra i världen omkring under nöd och förtvivlan.
Dock, när du vill mig ha kvar och mig bjuder att vänta på sonen,
låt om Ulysses’ moder, min vän, då mig litet få höra
och om hans fader, som här han har lämnat vid ålderdomströskeln.
Äro de levande ännu på jord under lysande solen
eller ock döda allre’n och till Hades’ boningar gångna?"
Honom Eumaios svarade då, den herdarnas förman:
"Efter du frågar, min vän, skall jag säga dig detta helt öppet.
Väl är Laertes i livet ännu, men han dagligen beder
hemma på gården till Zeus, att hans själ må ur lemmarna flykta,
ty han sig grämer i svåraste sorg, för att sonen är borta,
och för att ungdomsgemålen är död, den goda, och detta
kvalt honom mest utav allt och har gjort honom gammal i förtid.
Hon, må du veta, sig sörjde till döds för den frejdade sonen.
Måtte så jämmerlig död, det säger jag, ingen få lida,
som här i landet är vänlig mot mig och bevisar mig huldhet!
Medan hon levde ännu, fastän kvald av sin ständiga saknad,
var det min lust att hos henne ta råd och med henne få tala,
eftersom själv hon ju fostrat mig upp med sin hurtiga dotter,
Ktimene, långbeslöjade mön, den yngsta av barnen;
ja, ty med henne jag fostrades upp och hölls nästan som like.
Men när vi bägge nått upp i den ljuvliga, blomstrande åldern,
gifte de flickan till Same, och stor var friarens brudskänk;
men mig klädde den goda då upp med en mantel och livrock,
bägge av skönaste slag, och sandaler på fötterna gav mig
sände på landet mig ut och allenast dess huldare blev mig.
Nu får jag sakna den gyllene tid, men de saliga gudar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
