Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gäster
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
332
ring, hängande midt i taket. Holmfrid själf bar en
silfverkanna.
»Må det tillåtas mig, frände,» sade hon, »att
önska eder välkommen till edert hem, än skönt den
tunga sorgen öfver eder moder här bidar eder.»
Hon räckte honom kannan, som var fylld med
ädelt vin. Gudmar mottog höfviskt kannan ur
hennes händer och förde den till sina läppar. Men han
satte den nästan orörd ifrån sig. Sedan framsattes
en riklig måltid, men Gudmar sköt ifrån sig det ena
fatet efter det andra, utan att kunna äta.
Holmfrid betraktade honom förstulet. Hvad han
liknade sin mor! Samma bågiga ögonbryn öfver de
mörkblå ögonen, samma djärfva panna, samma
vå-giga bruna hår. Men munnen med de mjuka röda
läpparna liknade icke fru Irmegards, hon hade en
fastare mun. Denna mun måtte härstamma från
ätten Blå.
»Huru snart väntas min morbroder, biskop
Laurentius, tillbaka?» frågade Gudmar.
»Därom vet jag ingenting,» svarade Holmfrid.
»Jag var ganska sjuk, då han drog bort,» tillade hon.
»Jag borde hafva sport honom, men jag förgät det
alldeles. Och nu, frände, torden I tränga till hvila.
Måtte Vår Fru och alla helgon trösta eder i eder
stora sorg!»
Holmfrids egna ögon fingo en fuktig glans, då
hon talade. Hon räckte honom handen. Han tog
den och kvarhöll den i sin.
»I haden min moder kär?» sporde han vekt.
»Ja, mycket kär,» svarade hon varmt. »Hon
var god emot mig som en moder, och jag har aldrig
känt min egen, hon dog vid min födelse.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
