Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vik hädan, satan!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
-273
tårdränkta ögon. Biskopen lade nästan omedvetet sin
andra hand på hennes hufvud. Det silkesmjuka
håret snodde sig om hans fingrar. Det tycktes honom,
som vore det en gyllene snara, i hvilken han skulle
fastna för tid och evighet.
Båda voro tysta. Biskopen andades häftigt,
Holmfrid snyftade sakta, och några minuter följde, hvilka
biskop Laurentius aldrig glömde i sitt lif.
Därpå steg Holmfrid upp. I det hon förde sina
läppar mot hans händer, sade hon: »Tack frände!
Dina händer hafva befriat mig från de kväljande
tankarne. »
»Godt, fränka, att så är,» svarade han, utan att
stort veta hvad han sade. Det föreföll honom, som
brunne hvarje bloddroppe i hans ådror, och när han
talade, lät rösten hes och klanglös. Holmfrids
sinnesrörelse hindrade henne från att se biskopens.
»Låt mig nu säga dig farväl,» sade biskop
Laurentius, »och kom ihåg, hvad jag bjudit dig!»
»Ja frände,» svarade Holmfrid. »Välsigna mig
ännu en gång och bed — din bön är mäktig — att
aldrig de onda tankarne komma åter.»
Biskop Laurentius utsträckte händerna mot henne
och gaf henne den prästerliga välsignelsen. Han räckte
henne icke handen till af sked, utan aflägsnade sig
hastigt.
Inkommen i sitt eget rum glömde icke biskop
Laurentius att läsa en besvärjelse mot den djäfvul,
som döljer sig i människans eget kött.
Yacle satana!
Fru Holmfrid.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
