Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Trettonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
250 fkttz reuter.
»Ja, herre,» svarade Stina och såg in i hertigens klara
ögon, liksom då den blåa himlen vill gifva ett svar i trohet
och sanning — »ja, herre, det är min tfolofvade; men hans
höghet vill ej släppa honom lös ifrån hans löparebefattning,
och i dag kommer jag för att bedja honom om denna nåd.»
»Och du skall icke ha kommit förgäfves,» sade
Friedrich Franz, »följ mig I»
Därmed förde han Stina in i hans höghets kabinett.
I försalen stod kammartjänaren framför löparen och röt
till honom: »Och du vill ha min plats?»
»Nej, Rand,» sade Halsband.
»Och du vill bli kammartjänare här, du?»
»Därpå har jag ej tänkt, Rand.»
»Tänkt? Tänkt? Du vill det I — För mig må gärna
allesammans bli gamla och grå här; det bryr jag mig
fan om.»
Och därmed rusade den gamle kammartjänaren på dörren,
och Wilhelm Halsband sprang efter honom och ropade:
»Rand, Rand!» men han hörde icke, utan sprang rakt öfver
till Kristian Schults dubbelöl.
Wilhelm Halsband satt i försalen och lyssnade med det
ena örat till hvad som föregick därinne, under det han med
det andra örat hörde från rådhuskällaren:
»Så lefva vi, så lefva vi sä lusteliga!»
Ty stadsmusikanten blåste Dessauermarschen, och alla
sjöngo med, och konrektorns röst var som kantorns lätt
att känna igen.
Men det han hörde ifrån hans höghets kabinett, var
honom likväl kärare än alla sånger, ty Stinas ord träffade
hans öra, som då bofinken sjunger på första vårdagen under
storm och regn.
Därinne hos hans höghet var det storm och regn, hos
hans höghet storm, hos Stina regn; men det blef småningom
tystare, och dörren slogs upp, och Stina kom ut till sin
Wilhelm, tog hans hand, förde honom med sig tillbaka
in i kabinettet och sade: »Ers höghet, detta är min
Wilhelm !»
»Är det din Wilhelm? Och jag ämnade göra den
lymmeln till min kammartjänare I Där är redan det fjärde
paret sedan i morse!»
»Ja, verkligen,» inföll Friedrich Franz, »det är en
välsignad dag för förlofningar. Men af alla fyra tycker jag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
