Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tolfte kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2 i 2 fritz reuter.
Så grälades och resonerades det hit och dit i hans
hufvud och hjärta, under det han med stora steg plumsade
i middagshettan genom strelitzersanden, och det dröjde icke
länge, förrän äfven magen började resonera och förde elt
sådant väsen, att de båda andra måste tiga alldeles stilla.
»Det vete tusan,» började denne despot hviska honom
i öronen, »hvarför du vid denna timme och i en sådan hetta
larfvar omkring här i sanden?! Annars sitter du så här dags
lugnt i din länstol, och vi båda glädja oss öfver hvarandra,
och ingen säger ett ord, och vi ha fromma och tacksamma
tankar till Gud och Dorotea; och nu börjar du att syssla
med de båda andra, hufvud och hjärta, och vill för deras
skull glömma mig. Nej, först kommer jag, och först ett
långt stycke efter mig komma de. Nej, herre vill jag ännu
vara, och om du icke genast gör hvad jag befaller, så jagar
jag gallan ur lefvern på dig, så att du begår ännu flera
dumheter och alls icke kommer ur förargelsen.»
Och inälfvorna knorrade och knotade ganska hörbart, och
konrektorn sade förargad till sig själf: »Och här löper jag nu
i min dumhet ut ur det vackra Neu-Strelitz, där dagligen så
många tusen människor duka sitt middagsbord, och måste
här på landsvägen pinas af hunger och törst, och detta
endast för de båda lymlarnas skull, hvilka väl nu sitta så
trefligt vid sitt vin och göra narr af mig. Måtte fan ta
hela historien! Men,» tillade han genast därpå, »Gud ske
lof; där ligger Röda Krogen !»
Och när han nu där med värdinnans tillhjälp åter
kommit på god fot med sin mage och värden med ett par
glas rödvin tystat den nådige herms sista knöt, och när
konrektorn nu med vida långsammare, men äfven belåtnare
steg än förut vandrade vidare under den vackra majdagen,
så var han helt annorlunda till mods, och han betraktade
med välbehag de gröna fälten och vädrade omkring i skogen
efter vällukter, och han sade till sig själf: »Det är dock
skönt här i världen, och människan borde tacka Gud för
allting, ty det är i själfva verket synd att någonsin visa sig
missbelåten. Åjal Men hvarför skulle man inte ha lof till
att någon gång bli förargad, när skolpojkarna begå
dumheter, eller ett par sådana där slynglar drifva med gammalt
folk, eller Dorotea skickar ett par byxor till en i kyrkan?
Men förargelsen får icke bli långvarig eller bringa en från
den rätta vägen på den orätta. Hvad har jag väl att klaga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
